Till minne av min lillebror Fredrik Österlund

Fredag 17 januari 2020. Oväntat knackade du på och klev in. Du var nyklippt, hade rena fina kläder på, luktade gott och var så fin. Med all rätt när man ska hämta sin flickvän vid båten senare. Vi lekte med kusinbarnen tills klockan blev sent. 
Dörren slog igen, bilen brummade iväg men du kom aldrig fram och heller aldrig hem. Den hala vägbanan blev ditt öde.

Två års åldersskillnad och skilda intressen gjorde oss olika och kanske inte sådär önskvärt tighta som andra syskonduos kunde vara. Men vi visste vart vi hade varandra i slutändan och visst skulle du väl växa ikapp. Det var vad jag tänkte när jag drömde om kusinkalas vid Alstäde. Att mina framtida barn skulle få en sådär halvtokig morbror som minsann skulle visa att Volvo är det som gäller, lära dem hyss men också ta dem i örat när det behövs. Visst fanns det en tid när du var sådär irriterande som bara småbröder kan vara, och man frågade mamma och pappa vad vi skulle med lillebror till, livet hade varit lugnare utan. Men du kontrade alltid och sa bara "den första pannkakan blir aldrig bra". 

Att kivas var bara en av dina specialiteter. Du var en klippa för många, hade ett hjärta av guld och bar den fina egenskapen att bry sig om andra. Det speglar sig i hur många som bryr sig, som besöker dig och som hjälper oss som är kvar att knata på. 

I skrivande stund packar jag ner julen hemma hos mamma och pappa. Granen fick jag klä själv i år. Aldrig hade jag kunnat tro att min stora önskan skulle vara att få tjafsa om vilken ledd glittret ska vara på. 

Det är ett nytt liv att vänja sig vid, för oss alla.
Att mista någon man älskar är obarmhärtigt svårt och när det är för evigt har ödet drabbat hårt. 
Ett år har gått. Det innebär inte att sorgen är över, det kommer den aldrig vara. 
Men den blir lättare att bära och att handskas med. 

Jag är tacksam att jag fick vara just din storasyster, tacksam för det som var och tacksam för vad som kommer. Livet går trots allt vidare, vare sig man vill det eller inte. 
Jag har lärt mig att inte ta något för givet, se till att njuta i stunden och att inte skjuta upp saker till framtiden när man kan göra dem nu. Livet är för kort. 

Aldrig glömmer vi den där fredagen, aldrig glömmer vi dig.
För alltid älskad och mycket, mycket saknad.