En mäktig stämma har tystnat

En mäktig stämma har tystnat Den 11 mars 2024 tystnade för alltid Torsten Jacobssons mäktiga barytonstämma. 

Torsten föddes den 18 september 1933 och växte upp på föräldragården i Fardhem. Men redan som åttaåring visste han att han inte ville bli bonde: han samlade plankor för att bygga sig en orgel! Och musiken kom att bli hans liv! Bedrev sångstudier för domkyrkoorganist Ludvig Siedberg, spelade in skiva med kantor Lennart Olsson, knöt livslångt vänskapsband med kyrkosångare Artur Erikson – och verkade under många, många år som Missionsförsamlingens/Equmeniakyrkans i Hemse organist, körledare och solist. Deltog härutöver i konferenser och samlingar runtom på Gotland – och som dirigent för samfundets manskör på ön. Med sitt stilla väsen och ödmjuka framtoning kom han att bli älskad – för oss alla ett föredöme i ordets mest uppfordrande mening.

Inte långt från Fardhem ligger Linde. Dit cyklade Torsten och fann där sin Barbro, född Niklasson. De gifte sig 1958. Och med åren kom barnen Clas, Christina (Tina) och Anna-Carin – och med dem: respektive och barnbarn och barnbarnsbarn. Familjen var oerhört viktig för honom. Hans goda hjärta, hans exempellösa generositet räknade in oss alla!

Till yrket var Torsten snickare, och som mångårig delägare i GotlandsByggen AB etablerade han ett fruktbart samarbete med arkitekten Jerk Alton. Många är de kyrkor och kapell vars kyrkoinredningar vittnar om detta. Och Torstens verksamma händer syns inte minst i hemförsamlingen. Där saknas varken flygel, piporgel eller estrad för kör och sångare.

Den 18 september 2013 firade Torsten sina 80 år och bjöd in oss alla till sång och spel. Under årens gång hade nämligen pipor från uttjänta kyrkorglar räddats, »plankor« undanlagts i den egna verkstaden »Ram och Råd», och barndomens dröm mognat till kunskaper i tanke och händer. Efter en livslång längtan kunde han spela på sin egen piporgel!
Det är bredvid denna kära orgel Torsten – efter 90 år, 5 månader och 22 dagar – drar sin sista jordiska suck, bara för att någon dag innan ha låtit sin stämma ljuda stark och klar i kretsen av sina närmaste: »Som när ett barn kommer hem om kvällen…«
Jag frågade Torsten en gång: »Om du skulle våga gradera, vad betyder mest för dig: Gud, Teologin eller Musiken?« Vi samtalade nämligen ofta om sådana ting, svärfar och jag. Utan att tveka kom det blixtsnabbt från Torsten: »Musiken!«
En mäktig stämma har tystnat. Ja, men den förs nu vidare i tacksamma minnen - och i en förverkligad pojkdröms orgelbrus.