Det var under en Korpenmatch i fotboll år 2010 som Fredrik Karlsson, 43, kände ett hårt tryck över bröstet. Utan någon vetskap om sitt kritiska tillstånd tog han det med ro och bokade en tid hos vårdcentralen först en månad senare. Efter det gick det snabbt. Han lades in akut och läkaren konstaterade att han led av en njursjukdom – som antagligen hade legat där och pyrt i över 20 år.
– Jag tänkte "var kan man köpa en ny njure? Byt ut den bara, jag har inte tid med det här", säger han.
Fredrik hade vid tillfället ett blodtryck på 248 genom 180, som skulle kunna försörja två personer. Det höga blodtrycket påverkade hans energi.
– Jag var väldigt hyper och tyckte att alla andra var så långsamma. Tänk dig då hur det kändes att bli inlagd, säger han.
År 2015 insjuknade Fredrik ordentligt och den 30 december fick han beskedet att han behövde hitta en donator.
– Så det var ingen rolig nyår, konstaterar han.
Hela följande året gick åt till att leta donator. När Fredriks sambos kusin Maria Carlsson, 36, fick höra om det erbjöd hon sig genast – han behövde inte ens fråga.
– Det fanns inga tveksamheter, det var så självklart. Jag hade två fungerande njurar och Fredrik behövde en, då fick jag helt enkelt ge bort en, säger Maria.
Men läkarna sa nej till Marias erbjudande eftersom hon fortfarande var i fertil ålder och under en graviditet är det bra att ha två njurar. Fem personer, främst släktingar men även en familjevän, gick därefter igenom långa undersökningar för att se om de kunde bli donatorer till Fredrik. Det kunde de inte. Då fick Maria nog och ringde på eget bevåg till sjukhuset och sa att hon ville donera. Därefter gick det snabbt och två månader senare var hon godkänd donator.
– Jag hade tydligen två supernjurar, säger hon och ler.
Efter tio månaders dialys, fem timmar tre dagar i veckan, var det äntligen dags för operation och den 6 september genomfördes transplantationen. Vid uppvaket mådde Maria oförskämt bra, menar hon – trots att hon hade förlorade känseln i ett ben.
– Jag tänkte att om de kan byta en njure så kan de fixa benet också, säger hon lättsamt.
Och det gjorde de. Efter att ha tagit bort den lokala bedövningen kom känseln tillbaka. Trots att Maria då var utan smärtlindring mådde hon fortfarande bra.
– Sjuksköterskan frågade hur ont jag hade på en skala mellan 1 och 10 och jag sa noll. "Det är inte möjligt" sa sjuksköterskan, så då höjde jag till två, haha, säger hon.
– Maria låg där och gafflade precis hela tiden på uppvaket, säger Fredrik och skrattar.
Han mådde dock desto sämre och läkarna var tvungna att öppna upp honom ytterligare två gånger då den nya njuren fick syrebrist. Den 22 september fick Fredrik till slut åka hem.
– Jag var väldigt nervös, jag hade många hjärnspöken. Vad händer om njuren får syrebrist igen? Kan jag sitta ner? Kan jag köra bil?
Frågorna var många. Men hittills har allt gått bra.
– Det kommer fortfarande lite hjärnspöken. Jag har börjat lugna ner mig, men jag känner njuren hela tiden, säger Fredrik och pekar på sin högra höft där ett tre decimeter långt ärr vittnar om hans nya njure.
– Nu ser man ut som en krigare, säger han.
Väl hemma på Gotland började ett nytt liv för dem båda.
– Innan Fredrik blev sjuk sågs vi mest på kalas eller när vi sprang på varandra på stan. Vi umgicks inte mer än så. Nu efter donationen har vi varit ute och plockat svamp tillsammans, säger Maria.
– Nu är vi knutna till varandra på ett djupt plan. Vi har fått en ny födelsedag att fira varje år, säger Fredrik.
Maria nickar instämmande och poängterar att hon inte har ångrat donationen en enda sekund.
– Det är otroligt. För mig är det den ultimata gåvan, jag kan inte uttrycka min tacksamhet med ord och jag kommer aldrig någonsin kunna betala tillbaka, säger Fredrik.