Det är svårt att inte tro på julmirakel när man ser familjen Hosseini. Mamma Fozeieh och pappa Kazem sitter i en soffa på Kupan i Visby. Mellan sig har de sin snart 10-åriga dotter Wafa – en dotter de längtat efter i tre års tid.
– Jag bara grät och grät när jag fick krama henne. Jag är så glad, säger mamma Fozeieh.
Wafas ögonlock är tunga och hon kämpar för att hålla sig vaken. Efter en lång resa från Iran till Sverige klev hon äntligen i land på Gotland vid midnatt på lördagen.
– Jag är så tacksam, säger pappa Kazem och klappar sig på bröstet.
Det var hösten 2015 som familjen Hosseini inledde den långa flykten från Iran till Sverige. När de var på väg till gummibåtarna, som skulle ta dem från Turkiet till Grekland, började turkisk militär plötsligt skjuta mot dem. Med händerna fulla av packning tog Fozeieh och Kazem tag i de två yngsta barnen Abbas och Aida och började springa. De var helt säkra på att Wafa, som är äldst av barnen, skulle följa med. Men det gjorde hon inte, hon hann inte.
– Jag blev väldigt orolig. Fozeieh var väldigt, väldigt ledsen. Vi visste inte om Wafa var vid liv, säger Kazem.
Förtvivlade satte de sig i en gummibåt utan sin äldsta dotter. På andra sidan Medelhavet väntade de på att Wafa skulle komma med nästa båt. Båt efter båt nådde Greklands kust, men ingen Wafa. I 17 dagar väntade de, innan de tvingades fortsätta den långa flykten mot Sverige utan en dotter.
– Vi tänkte hela tiden att vi inte kommer att ge upp, säger Kazem.
Väl framme i Sverige placerades de på Ekängens asylboende i Garda på Gotland. Där mötte de Vartan Abgarian som arbetade som kock och tolk på boendet. Till en början berättade familjen inte om vad som hade hänt deras dotter, sorgen och skammen var för stor. Men när de skulle förklara för Migrationsverket hur deras familjesituation såg ut berättade de till slut om Wafa. När informationen sedan nådde Vartan Abgarian kände han genast att han ville hjälpa till. Tack vare hans kontakter kunde de snart lokalisera Wafa i ett flyktingläger i Turkiet.
– Där sker mycket människohandel, de säljer vidare barn. Om tjejen är vacker hamnar hon i ett arabiskt harem med massa andra fruar. Är flickan ful säljer de hennes organ, berättar Vartan.
Han såg då till att familjen fick köpa loss sin egen dotter och Wafa placerades istället i ett flyktingläger i Iran. Där kom hon att stanna i sex månader, helt utan familj och vänner. Den enda hon hade var en äldre farbror som tog henne under sina vingar.
– Tredje världens barn lär sig tidigt att klara sig ensamma, konstaterar Vartan.
Efter sex månader i iranskt flyktingläger fick Wafa till slut flytta till sin morfar. Där hjälpte hon till i hemmet och levde ett någorlunda normalt liv. Längtan efter att få återse sin familj gjorde sig dock ständigt påmind. Trots att familjen visste var deras dotter befann sig fick de inte åka dit och hämta henne. Först var Fozeieh och Kazem tvungna att bevisa för Migrationsverket att Wafa var deras dotter. Bara den processen i sig skulle kunna fylla hela den här tidningen. Men efter tre års sökande, och fem turer till Iran, kunde pappa Kazem och farbror Vartan till slut hämta hem den förlorade dottern.
Nu är Wafa hemma, nu är hon i trygghet.
– Under hela resan till Gotland pratade hon om hundar och gymnastik, som båda är förbjudna i Iran. Och hon har redan tagit av sig slöjan som hon alltid hade på sig där, berättar Vartan.
Nu börjar livet som en komplett familj och Wafa får äntligen lära känna sin tvååriga lillasyster Almara, som föddes på Gotland. Hela familjen har fått permanent uppehållstillstånd och efter årsskiftet väntar skola för Wafas del, först på Lotsen i Visby och sedan i Hemse. Men först ska familjen landa i hemmet i Etelhem.
– De börjar på minus. Kazem har förlorat sitt jobb på Skogstyrelsen efter att en av turerna till Iran drog ut på tiden. Men ingenting kan mäta sig med vinsten att få tillbaka sin dotter, säger Therese Livemo, som arbetar på Röda korset och som även hon varit mycket engagerad i kampen för att återförena familjen.
Wafa har somnat i soffan. Pappa Kazem gäspar samtidigt som han lägger sin arm runt sin dotter.
Är du trött?
– Nej, jag är inte trött. Jag är mycket glad i dag, säger Kazem.