Erik fick själv sin dyslexi konstaterad för cirka 25 år sedan. En kvinnlig lärare på skolan uppmärksammade hans problematik – som främst handlar om att stava. Läraren hade en dotter i Eriks ålder med samma problematik, och hennes ihärdighet ledde till att de båda fick åka till Stockholm för utredning. Något som inte var en självklarhet i den gotländska skolan under tidigt nittiotal.

I dag är han 43 år. Dyslexin har blivit en del av honom, något han bär med sig alltid, men inte som ett hinder eller något han skäms över. Men det gäller att ha en struktur – varje dag – för det är en ständig ansträngning att fungera "normalt".

– Det gäller nog de flesta med någon form av diagnos, att man får jobbare lite hårdare. Särskilt när man har en dold funktionsnedsättning. Om någon saknar ett ben eller en arm så förhåller sig samhället till det. Men det syns ju inte på mig, vad jag har problem med.

Artikelbild

| Erik minns att han varken var bra på idrott, dans, musik eller liknande. "Och jag var ingen pluggis. Så jag fick bli klassens clown", säger han om högstadietiden. Men han hittade sitt yrke snabbt, med att anordna event och bland annat fixa ljus och dekor. Men frågan är om inte clownen finns kvar – trots allt.

Till exempel behöver han ta hand om offerterna på förmiddagen. Att skicka mejl på kvällarna är inget alternativ, säger Erik som driver en egen firma inriktad på främst ljus och dekor. Men i det stora hela så har dyslexi hjälpt honom på traven, när han ser på livet med lite distans – och bortom de ganska tuffa tonåren i högstadiet.

– Jag tycker faktiskt lite synd om folk som inte har en diagnos, säger han och ler finurligt.

Han säger det såklart med glimten i ögat, för en diagnos är såklart inget man vill ha eller något som de flesta strävar efter. Men det är också dyslexin, eller att ha växt upp med den, som gjort honom till den han är.

– Framförallt så har den nog tagit mig dit jag är i dag, med ett jobb och ett eget företag inom något jag tycker om – något jag är bra på.

Han tror att det är just detta som är nyckeln för så många som honom. Att hitta det man är bra på – helst så tidigt som möjligt i livet.

– I och med att vi inte riktigt får vara dem vi är, vi passar inte in i normen, så är det viktigt att finna sin plats.

Även om dagens skola har en väsentligt större kunskap och kan ge stöd åt elever med läs- och talsvårigheter och andra diagnoser, så behövs fortsatt ljus på frågan, menar Erik.

Utöver att många kommer på föreläsningen, hoppas han att den ska bidra till att göra dyslexi mindre "skämmigt", som han själv uttrycker det.

– Det är många föräldrar som oroar sig över om barnen har en diagnos. Man vill inte att de ska placeras i fack. Sen har jag träffat en del i min egen ålder, ibland äldre, som misstänker att de har dyslexi men som aldrig har pratat om det med någon.

– I slutändan handlar det om att alla måste få en plats i samhället och en chans att vara sig själva – oavsett om man har diagnos eller inte, säger Erik.