Julhelgen är ett underbart tillfälle att umgås med familj och släkt. Men det kan också vara påfrestande, vilket de flesta som verkligen har nära relationer inom familjen är medvetna om. Det brukar uppstå friktioner, ibland små och irriterande, ibland stora och smärtsamma.
De dom kritiserar familjen som samhällsinstitution brukar ta fasta på sådana frustrationer, medan de som ser familjen som samhällets grundpelare snarare brukar utmåla familjen som en källa till värme och trygghet. Båda grupperna har sina poänger, men båda får det på sätt och vis om bakfoten.
Det är inte trots utan tack vare alla frustrationer som familjelivet innebär som familjen är samhällets stöttepelare.
Inom familjen får vi lära oss att komma överens med människor som inte är som vi och inte alltid tycker som vi. Vi får öva upp vår förmåga att jämka olika viljor, behärska oss och visa hänsyn gentemot de som är annorlunda, även när det tar emot, och det är just vad som krävs av medborgarna för att samhällslivet ska fungera.
Detta påpekades redan för drygt ett sekel sedan av författaren C. K. Chesterton, mest känd för att ha skrivit deckarnovellerna om Father Brown. När människor lever i storstäder och andra sammanhang som utmärker större civilisationer kan de i stor utsträckning välja sitt eget sällskap, framhöll han. Det uppstår grupperingar av personer som trivs tillsammans, kotterier av likasinnade. Det är på många sätt gynnsamt men det göder också en viss form av social bekvämlighet och inskränkthet.
Den tendensen har så klart bara förstärkts de senaste decennierna. Internet ger helt nya möjligheter att bilda sammanslutningar av meningsfränder, vilket har givit upphov till åsiktsbubblor och polarisering mellan ideologiska grupperingar som misstror varandra.
Inom mindre gemenskaper däremot, som ett grannskap, en liten by eller en familj konfronteras vi oundvikligen med människor som inte alls är som vi själva. Vi tvingas förhålla oss till mänskligheten sådan den är, i all sin variation och bristfällighet, och det gör oss gott. De som revolterar mot familjen gör helt enkelt uppror mot mänskligheten, hävdar Chesterton:
”Faster Elizabeth är oresonlig, som mänskligheten. Pappa är stingslig, som mänskligheten. Vår yngsta bror är busig, som mänskligheten. Farfar är korkad, som världen; han är gammal, som världen.” (Heretics, 1905, egen övers.)
Men i dag väljer vi ju våra familjer, kanske någon invänder. Men det stämmer inte riktigt. Vi väljer inte föräldrar, syskon eller barn, för att inte tala om morbröder, svärdöttrar eller resten av släkten. Visst väljer vi partner och förälder till våra barn, men som många har fått erfara finns det ingen ångerrätt; har man en gång fått barn tillsammans är det en relation som finns kvar på ett eller annat sätt även om man flyttar isär.
Familjen är alltså långt ifrån den enhetliga bubbla som både dess vänner och fiender brukar uppfatta den som, trots att den är så liten. Den är en högst heterogen sammanslutning som just genom sin litenhet lär oss det vi kanske mest av allt behöver i dagens samhälle i stort – att komma överens med människor som är annorlunda och har andra åsikter än vi själva.