Till minne av Tore Lundgren
Tack för att jag hann med att köra förbi Tore Lundgren i somras. Han satt där som vanligt under det gamla augustipäronträdet och drack sitt eftermiddagskaffe. Med Tore och mig spelade det ingen roll hur lång tid det var mellan besöken. Jag kände mig alltid välkommen.
Första gången jag blev bekant med smeden Tore Lundgren i Eke socken var hos hans granne sommargotlänningen Marta Högsander som bodde i Bölskegården.
Jag var en ung konsthögskolestudent som sommarjobbade inom grannsocknens hemtjänst och körde runt i min röda Renault 4L.
Tore var finklädd i kostym och drack söndagskaffe hos Marta när jag dök upp. Jag blev omedelbart förtjust i Tore. Han utstrålade trygghet, lugn och visdom. En riktig karl. Jag förstod att Tore och Marta hade känt varandra sedan Högsanders med halvvuxna barn köpt den fallfärdiga Bölskegården någon gång på sextiotalet.
Efter detta möte bildade Tore, Marta och jag en liten vänskapstrio, skillnaden mellan oss var den att de båda var födda på 1910-talet och jag på 1960-talet.
Men en nyfikenhet på livet och en öppenhet för stora som små frågor förenade oss. Och vi kompletterade varandra. Det var underbara långa somrar.
Vi träffades oftast hemma hos Marta i hennes trivsamma kök där vi åt Martas läckra anrättningar så som stekt salt sill med utsökta primörer uppdragna i den gråsvarta, sandiga speciellt bördiga jord som hör dessa trakter till.
Vi umgicks över en kopp kaffe i trädgården. Vi hade surströmmingsfest.
Eller så tog vi min lilla obekväma franska bil och gjorde sommarens stora utflykt till någon av de fina platser som södra Gotland har att erbjuda. (Jag vågade mig aldrig på längre turer om bilen skulle få för sig att inte starta...) Dessa utflykter planerades en bra tid innan det var dags att fara och själva talet om utflykten var halva nöjet. För att inte tala om minnet efteråt av dem.
Annars var "nuet" viktigast för oss. Erfarenheter ur deras långa liv kom ibland på tal. Som en ung människa bland de äldre fick jag mycket värme och uppmärksamhet från dem. De gladdes åt mina konsthögskolestudier och var båda två lagda åt det konstnärliga hållet. Marta sydde utsökta lapptäcken och Tore gjorde vackra smidesljusstakar. Han och sonen Kurt, också smed, skapade ljusbäraren till Visby domkyrka.
Tore var den av syskonen Lundgren som tog över smedsyrket och fädernegården där nu sonen Dan bor.
Tores yrkesliv kom att skildras i TV-filmen "Bysmeden" från åttiotalet där han visade den komplicerade processen att järnsko ett trähjul.
När jag i mitt konstprojekt om flickan Jasmin, bad Tore och Marta att delvis agera sig själva framför kameran var de genast med på noterna och gjorde så bra ifrån sig att fotografen Kersi Rasmusson och jag insåg att vi hade med skådespelarämnen att göra.
Vad jag inte fick uppleva så var det Tores starka engagemang i föreningslivet och socknens utveckling. Han var ordförande i Röda korsets Eke-krets, kassör i hembygdsföreningen, aktiv i Havdhems PRO och Smidesmästarföreningen samt inte minst verksam som klockare i Eke kyrka i över 25 år.
Men jag förstod att Tore Lundgrens namn förknippades med klokskap, ansvar och yrkesskicklighet vida över socknarna på södra Gotland.
Ibland när jag skötte om någon trilskande äldre herre som var skeptisk mot stockholmare inom den gotländska hemtjänsten kunde jag vända situationen bara genom att droppa några väl valda ord om min nära bekantskap med Tore Lundgren i Eke. Hans namn öppnade stängda dörrar.
Den här julen fick jag inget omsorgsfullt skrivet julkort från Tore. Men i mina tankar sitter han där under augustipäronträdet, dricker sitt eftermiddagskaffe och knorrar lite över sommarens "näktergalningar" som sjunger så om nätterna att man inte får sove klokt... Marta och jag minns med glädje, värme och vemod de underbara långa somrar vi hade tillsammans.Johanna Steinberg
Så jobbar vi med nyheter