Till minne av Thommy Löfqvist

En sensommardag i slutet av augusti 2002 hade jag och min fru Lena ett känsloladdat möte med Thommy vid en parkeringsplats i Slite. Thommy berättade att han fått besked av sin läkare att han drabbats av den neurologiska sjukdomen ALS, en sjukdom som enbart hade en utgång, nämligen döden. Vi stod helt paralyserade innan vi föll i varandras armar och grät tillsammans.
Den närmaste tiden hade jag svårt att koncentrera mig, mina tankar var hela tiden hos Thommy. Thommy själv visade en oerhörd styrka. Han ville inte dö utan han levde på som vanligt. Han fullföljde sitt påbörjade husbygge i Boge. Han gjorde semesterresor med sin syster. Vid flera tillfällen återvände han till sitt älskade Tallinn, där han i olika omgångar arbetat.
Vi gjorde utflykter tillsammans, lagade middagar och pratade om framtiden. På arbetet var Thommy precis som vanligt det vill säga effektiv och han såg ofta lösningar som vi andra inte såg. Thommy var unik i det avseendet. Genom sin analytiska förmåga förde han bland annat hotellmordets lösning framåt. Han gjorde iakttagelser och han drog slutsatser av befintligt material som förbisetts av andra poliser. Detsamma gällde det grova våldsbrottet som skedde vid Stångaspelen sommaren 1996.
Under sommaren 2004 avtog Thommys ord och jag märkte att han började bli märkt av sin sjukdom. Jag besökte honom ett par gånger i veckan. Han ville höra allt nytt från polishuset och han frågade ofta om sina kollegor. Hans omtanke om andra fanns alltid där.
Sent på kvällen den 12 januari ringde Thommys syster Laila från lasarettet. Thommy ville omedelbart träffa mig. När jag kom ner till lasarettet förklarade Laila att Thommy tagit beslutet att avbryta alla livsuppehållande insatser. Thommy orkade inte längre kämpa emot. Vi föll i varandras armar och tackade varandra för god kamratskap. Thommy skrev att ?hälsa alla arbetskamrater och tacka så mycket?.
När jag lämnade Tommy pekade han uppåt med tummen, så som han alltid gjorde när jag lämnade honom efter ett besök. Denna gång var tummen högre upp än vanligt och jag tolkade det som så att vi ses däruppe. Det gör vi Thommy och då kan vi på nytt laga din favortimat, Piccata, dricka årgångsviner och på nytt berätta historier från arbetslivet som har en tendens att alltid bli längre och roligare för varje gång. Kanske även Christer Sjögren finns där med sina Vikingar så vi kan ta en svängom.
Vi som hade förmånen att tillhöra Thommys vänkrets bär alla på ljusa minnen av honom. Vi får minnas honom som den omtänksamme och generöse person han var, när vi nu skall hantera vår sorg och förtvivlan över att Thommy har lämnat oss. Jag kommer för alltid att minnas Thommy med mycket stor glädje.
Lennart Ekengren