Till minne av Thommy Löfqvist
Ett varmt deltagande i familjens och de anhörigas stora sorg.
Man kommer att minnas Thommy som han var. En levnadsglad person som såg optimistiskt på livet och som hade ett varmt hjärta för andra människor. Han var ärlig och rätt fram och inte minst hade han humor som piggade upp den annars gråa vardagen. Det var ett nöje att jobba ihop med Thommy.
Han var alltid vänlig och hjälpsam och räckte en hjälpande hand till sina medmänniskor såväl i som utanför tjänsten. Och det ?satt aldrig fast? som man brukar säga. Han lyssnade och behandlade människor med respekt.
Thommy var allround i sin tjänstgöring, hade ett brett kunnande, var noggrann och lämnade ingeting åt slumpen. Och sin yrkesskicklighet delade han gärna med sig.
Du skall ha tack Thommy för det året du och kollegan Lennart förstärkte oss ute i Hemse. Vi behövde såväl den hjälpen då och det blev ?pang på brotten?. Vi redde ut mycket under den tiden. Du var också en bra närpolis och som kunde trösta och medla mellan människor när det behövdes.
Jag minns när du och jag besökte den ensamma gamla kvinnan som var orolig för att hon skulle få besök av tjuvar i sin bostad. Hon var blek och orolig när vi kom, men du fick med henne ur ti vårsolen och fick henne att visa oss omkring i sin trädgård.
Du berömde henne för hennes fina trädgårdsland där hon hade sått grönsaker som var på väg upp. Vi gick sedan till ett hörn i trädgården där det växte kajpar och hjälpte henne att plocka ett knippe som hon skulle ha till soppa. Under tiden skojade du och pratade och jag såg hur tanten beundrade dig Thommy.
När vi åkte därifrån var hon lugn och hade fått tillbaka modet och livsglädjen. Hon skrattade och vinkade efter polisbilen. Det var din förtjänst Thommy. Du tyckte om människor och behandlade dem lika, men ingav ändå ett lagom mått av respekt i ditt yrke.
Saknaden och sorgen är stor efter dig.
Din stjärna kommer att lysa klart i vårt minne. En god kamrat och kollega har lämnat oss.
Farväl och vila i frid Thommy.En sensommardag i slutet av augusti 2002 hade jag och min fru Lena ett känsloladdat möte med Thommy vid en parkeringsplats i Slite. Thommy berättade att han fått besked av sin läkare att han drabbats av den neurologiska sjukdomen ALS, en sjukdom som enbart hade en utgång, nämligen döden. Vi stod helt paralyserade innan vi föll i varandras armar och grät tillsammans.
Den närmaste tiden hade jag svårt att koncentrera mig, mina tankar var hela tiden hos Thommy. Thommy själv visade en oerhörd styrka. Han ville inte dö utan han levde på som vanligt. Han fullföljde sitt påbörjade husbygge i Boge. Han gjorde semesterresor med sin syster. Vid flera tillfällen återvände han till sitt älskade Tallinn, där han i olika omgångar arbetat.
Vi gjorde utflykter tillsammans, lagade middagar och pratade om framtiden. På arbetet var Thommy precis som vanligt det vill säga effektiv och han såg ofta lösningar som vi andra inte såg.
Thommy var unik i det avseendet. Genom sin analytiska förmåga förde han bland annat hotellmordets lösning framåt. Han gjorde iakttagelser och han drog slutsatser av befintligt material som förbisetts av andra poliser. Detsamma gällde det grova våldsbrottet som skedde vid Stångaspelen sommaren 1996.
Under sommaren 2004 avtog Thommys ord och jag märkte att han började bli märkt av sin sjukdom. Jag besökte honom ett par gånger i veckan. Han ville höra allt nytt från polishuset och han frågade ofta om sina kollegor. Hans omtanke om andra fanns alltid där.
Sent på kvällen den 12 januari ringde Thommys syster Laila från lasarettet. Thommy ville omedelbart träffa mig. När jag kom ner till lasarettet förklarade Laila att Thommy tagit beslutet att avbryta alla livsuppehållande insatser. Thommy orkade inte längre kämpa emot. Vi föll i varandras armar och tackade varandra för god kamratskap. Thommy skrev att ?hälsa alla arbetskamrater och tacka så mycket?.
När jag lämnade Tommy pekade han uppåt med tummen, så som han alltid gjorde när jag lämnade honom efter ett besök. Denna gång var tummen högre upp än vanligt och jag tolkade det som så att vi ses däruppe. Det gör vi Thommy och då kan vi på nytt laga din favortimat, Piccata, dricka årgångsviner och på nytt berätta historier från arbetslivet som har en tendens att alltid bli längre och roligare för varje gång. Kanske även Christer Sjögren finns där med sina Vikingar så vi kan ta en svängom.
Vi som hade förmånen att tillhöra Thommys vänkrets bär alla på ljusa minnen av honom. Vi får minnas honom som den omtänksamme och generöse person han var, när vi nu skall hantera vår sorg och förtvivlan över att Thommy har lämnat oss.
Jag kommer för alltid att minnas Thommy med mycket stor glädje.Tack kära mor för allt du för mig och min bror gjort
Ditt hjärta var fyllt av omtanke till nära och kära med en kärlek som var så stor
Bättre mamma kunde vi inte ha.
När du var bara 32 år förlorade du din älskade make och vi vår far.
Livet tog du aldrig mer för givet efter denna dag.
Det blev en stor prövning att bli ensam kvar.
Att leva och ta en dag i taget var något du alltid sa.
Du var mitt i livet just fyllda 50 år.
Du fick besked om cancern som var svår.
I det tysta bar du på vetskapen med stort mod och tålighet.
Sanden i ditt livs timglas blev mindre minut för minut.
Mor vi höll dig i handen då ditt liv ebbade ut.
Kvar i våra hjärtan de fina minnen vi med oss bär.
För i våra tankar du alltid med oss är.
Tur vi har din syster som stöttat oss så stort
Utan henne vet jag ej vad vi gjort.
Tack mamma!
Så jobbar vi med nyheter