Till minne av Sylve
Vi växte båda upp i Hamra. Sylve tog värvning i det militära, vilket också blev hans yrke. Jag minns inte så mycket från mina första år då jag endast var fyra år då Sylve flyttade från Hamra. Men Sylve kom ofta hem till oss, och det upplevde jag som högtidsstunder, och han berättade senare mycket från den tiden.
Sylve hjälpte mig mycket under mina svåra och svarta år, då andra som stod mig nära "lämnade mig". Vi stötte och blötte många svårigheter så att jag skulle få förmåga att se lite ljusare på livet. Du besökte mig på sjukhusen, och kände dig säkert maktlös inför mig och alkoholen, men du gav aldrig upp, utan var hela tiden beredd att rycka in om jag fick modet att be dig om hjälp. Jag hade inte förmågan att berätta för dig om hur jag mådde, men du gav dig inte med detta, utan du ställde många gånger tuffa frågor till mig, och ställde mig mot väggen många gånger, vilket jag behövde. Tuff kärlek kallas det för.
Då jag fick möjlighet att få komma till en behandling i Uppsala, så tvekade du inte, då du blev tillfrågad av mig, om du ville delta i den obligatoriska "familjeveckan" där anhöriga till alkoholister närvarar. Du gjorde det, och för det är jag dig evigt tacksam.
Under de sista 13 åren då jag fått nåden av att leva i nykterhet, så kom Sylve och jag varandra riktigt nära. Vi har suttit många, många timmar och samtalat om allt, såsom alkohol, politik, ekonomi, vänner, gamla historier och minnen, barn och ungdomar samt mycket mer som blev aktuellt att prata om. Vi var inte ense i allt, men vi gav oss heller aldrig in i några heta diskussioner. Vi accepterade att vi inte alltid behövde tycka lika om allt.
Sylve och jag arbetade tillsammans under två år på Länsarbetsnämnden, Sylve som försvarsinspektör och jag som praktiksamordnare. Två trevliga år var det, men det var före mitt nyktra liv, vilket du naturligtvis fick märka av i form av oförklarliga sjukskrivningar och andra mystiska beteenden från min sida, vilket vi fick möjlighet att senare i livet klara ut.
Jag saknar Sylve vid så många tillfällen idag som han tidigare var delaktig i. Jag har ju förmånen att fylla år två gånger varje år. Det är ju dels de vanliga åren men jag firar ju även de nyktra åren, vilket idag är viktigare för mig, och så blev det även för dig vad jag förstod. Sylve gladdes med mig i min nykterhet, och kom till mig med blommor de första 11 åren den 25 juli, vilket jag uppskattade otroligt mycket. Jag tror att jag visade detta för dig! I år saknade jag naturligtvis Sylve eftersom han inte var med, men på något sätt var han ändå där, då Birgitta kom för att gratulera mig.
Då Sylve blev sjuk för ett par år sedan, och en lungröntgen visade att han hade ett bråck på kroppspulsådern, förstod vi att det var mycket allvarligt, men att vi alla litade på läkarexpertisen som sade att det säkert skulle gå vägen, men jag märkte ju naturligtvis att Sylve var orolig inför detta stora ingrepp. Det gick vägen, men det var en lång fysisk väg att vandra för att komma tillbaka.
Då Sylve nästan var framme i mål efter det första stora ingreppet, kom nästa kalldusch. En elakartad cancer i gallgången upptäcktes, och det gick sedan väldigt fort utför. Jag kände en stor maktlöshet och kunde bara stå bredvid och titta på, vilket var det mest jobbiga jag har varit med om i mitt nyktra liv.
Sista gången jag träffade Sylve var på kvällen före julafton, och det kändes som om det var sista gången vi skulle ses. Sylve vinkade till mig då jag gick, och jag såg att det fanns en glimt i ögat som kanske sade; "oroa dig inte Bertil, det ordnar sig". Då förstod jag att vi inte skulle ses mer.
Sylves begravning var den mest känslofyllda, men också den finaste begravning jag varit på. Den gav på något sätt en bekräftelse på att Sylve var mycket omtyckt, av både sin stora släkt och hans många, många vänner och kamrater som han fått under årens lopp. Släkt och vänner som Sylve inte bara har fått, utan som han hade förtjänat, därför att han var en människa som var fylld av kärlek och omtanke för andra människor, vilket vi som var nära honom, visste sedan lång tid tillbaka, och att han var älskad av många för den han var.
Sylve och jag var inte bara bröder, utan vi var även svågrar, arbetskamrater och med åren blev vi även goda vänner.
Mina tankar går dagligen till Birgitta, de sju sårkarna och alla arton barnbarn. Det enda jag kan göra är att finnas till hands.
Jag saknar dig Sylve!
Så jobbar vi med nyheter