Till minne av Sylve Stenberg
Vi lärde känna Sylve som en hembygdsvän av mycket stora mått, han var med när något ordnades av hembygdsföreningen, som fagning och slåtter i Mattsarve änge, där det finns en fornåker som han under många år ensam slog med lie. Den åkern kallas för Sylves åker. Han var också en mycket duktig tynare av våra gotländska troltunar, jag påstår den allra bästa, hans störar och bandar är grövre och kraftigare vilket gör att man kan direkt se vilken tun Sylve har tynat.
När Skansen fyllde 100 år skulle det byggas troltun och stentun vid Gotlandsgården på Skansen. Hörsne Bara hembygdsförening bidrog med en del handkluvna trolar och stör och bandar som Sylve högg. Sylve fick själv åka till Skansen och tyna sin del av troltunen kring Gotlandsgården. Han har tynat så många ställen på Gotland, bland annat vid Mattsarve änge i Hörsne.
Sylve hade ännu in i det sista ett mycket gott och klart minne, han kunde för oss yngre berätta om gamla sockenbor, händelser från förr. Trots att han på äldre dagar började höra allt sämre, gick han regelbundet i kyrkan, men envisades med att sitta längst bak trots att vi bad honom sitta längre fram för att höra.
Sylve Stenberg levde sitt liv under enkla förhållanden, men var mycket kunnig på många områden. Vi är många som har lärt mycket om förr i tiden genom att tala med Sylve.
Sylve Stenberg lämnar ett stort tomrum efter sig i vår bygd, men hans minne lever.Född 1918 avled hastigt den 26 mars vid en trafikolycka i Bunge.
Han växte upp i Halna socken i Västergötland och fick direkt efter konfirmationen ta arbete som dräng. En tid arbetade han som lärling vid ett snickeri i hemsocknen. Inspirerad av sin bror tog Gunnar värvning vid Kustartilleriet i Vaxholm där han genomgick underbefälsutbildning. Vid mobiliseringen 1939 hamnade han på Gotland och KA3 i Fårösund. Fascinerad av utvecklingen inom radioområdet utbildade han sig till telegrafist, och så fort tillfälle gavs övergick han till civil tjänst och arbete på laddningsstationen vid KA3. Sjukskriven för en handskada besökte han ofta Blomgrens Café i Fårösund där Maj arbetade som servitris. Gunnar och Maj gifte sig, bosatte sig i Bunge och fick två barn.
Efter kriget tjänstgjorde Gunnar vid KA3:s televerkstad där han blev förman och expert på försvarets radioutrustning. Han servade också sjöräddningens kustradiostationer bland annat vid Ar, Follingbo och Tingstäde Radio. På fritiden reparerade han välvilligt kommuninnevånarnas radioapparater och byggde sin egen amatörradioanläggning. Under signaturen SM1ANZ hade han kontakt med sändaramatörer över hela världen, och han var skicklig på att jaga räv - utan gevär. Räven var en radiosändare som gömts i naturen som det gällde att pejla in och hitta med hjälp av egentillverkad radiomottagare. När SM i "radio-rävjakt" arrangerades på Fårö i slutet av 50-talet var Gunnar bäste gotlänning.
Senare år ägnades fritiden åt huset i Bunge och Majs barndomshem i Ljugarn samt utflykter över ön som han älskade och kände till bättre än mången infödd gotlänning. Gunnar var 66 år då han blev ensam och fick sköta allt i sitt hushåll.
Som pensionär återupptog han intresset för träslöjd och skapade vackra bruksföremål med sin träsvarv. Sommartid deltog han vid Bungemuseets verksamhet där han i gemenskapen fick prata med folk. Med sin utåtriktade läggning var han en flitig besökare i kyrkan, vid KA3:s kamratförening och lokala arrangemang.
Gunnar Eriksson var mycket omdömesgill och det är med stor saknad vi vårdar hans gärning och minne.
Så jobbar vi med nyheter