Till minne av Stig Lavergren
Hans sjukdom var grym och hård den vill jag att ingen annan ska uppleva men ändå kan jag sakna den helhet med personalen, hans gemenskap med många i personalen - det var så många trevliga stunder vi hade tillsammans. Min pappas kraftstyrka i kroppen, hans stora grova händer som orkade allt, jag hör honom ofta när han hojtar "Ta i.. da..."! Han sa att det skulle bara gå, vill man bara så går det!
- Di me.. sa han när jag sa att jag älskade honom - di me...
"Det finns dem som har det värre" sa han om sin sjukdom! "Det finns små barn som inte har mat och tak över huvudet" sa han. På sin 70-årsdag lämnade han pengar till dem som hade det värre! Det var fint - han tyckte att han hade allt.
Under hans två sista dygn ville han bara dö - och han visste att han skulle dö - han sa adjö till sina nära och förberedde döden. Med ord och blickar hjälptes vi åt att göra det bra tillsammans familjen och personalen och Stig själv. Slutet kom och det blev fruktansvärt tomt och tyst. Nu ligger Stig vid Astrid under lampan på Follingbo kyrkogård - vi tror inte de ligger där så mycket - vi tror dom arbetar lika hårt i himmelen - med djur, natur och människor som har det svårt.
Och på lördagskvällarna joddlar nog Astrid, och Stig ser på "himlasport" sedan dansar de nog i månens sken - eller vad tror ni?
Så jobbar vi med nyheter