Till minne av Sigbritt Larsson
Mamma och pappa gick igenom många svåra stunder i sina liv - att mista två barn som de gjorde, är något som inga föräldrar skall behöva genomgå; det borde göra människor bittra och ledsna för all tid. Men mamma och pappa fanns där för varandra, tröstade och stöttade och orkade gå vidare för oss, orkade visa oss kärlek och styrka.
Under sin levnad var mamma alltid den som arbetade mest, älskade oss mest, log mest och tröstade mest. Mamma hade alltid tid för alla som behövde hjälp, stöd eller helt enkelt bara en pratstund. Under sina yrkesverksamma år hann hon, förutom att tillsammans med pappa, ta hand om familjens speceriaffär och snabbköp och dess många anställda samt senare arbeta hos andra affärsinnehavare, även se till oss fem döttrar och ett stort hushåll med många besökare som ofta bjöds med till bords. Även trädgårdsarbete hann mamma med; vår trädgård i Duvbo var vida beundrad och hon njöt av att göra den så vacker det gick
När mamma fick mer tid till sig själv började hon resa. Vid 60 års ålder och efter att bara ha varit utomlands en gång tidigare blev mamma nu en riktig globetrotter. Några av oss döttrar och sedermera även några av barnbarnen med sina barn har varit, och är, utstationerade runt om i världen och vi har alla haft glädje av täta besök från mamma, mormor och gammelmormor. Även dem av oss systrar och barnbarn som bor i Sverige slogs om att få ha mamma och mormor hos sig och hon hann med oss alla. Hennes "privata" resebyrå har haft fullt upp med att boka biljetter till Kenya, Bali, Mexico, Spanien och England. De inhemska resorna gick till Marsö, Sälen, Väddö, Stallarholmen eller Simrishamn - som sagt, vi slogs alla om ett besök! Och hon njöt av varje resa lika mycket; leende satt hon hos oss i våra hem och broderade de mest fantastiska konstverk, vilade med ett korsord eller en bok eller berättade om svunna tider på Gotland. Varje stund mamma var hos oss var verkligen en glädje för hon var en sann levnadskonstnär!
Även sina älskade syskon på Gotland var alltid i mammas tankar och hon reste ofta "hem" till dem och de kom till henne på fastlandet.
Två av dem, Ingvar och Vera, lyckades hon till och med locka med på någon av sina många långresor! Lillasyster Maj drog i sin tur storasyster med på en härlig bussresa genom Europa! Kontakten mellan dem alla fyra har under alla år varit ovanligt stark och innerlig. När vi, drygt 100 personer, nu samlades för att ta ett sista farväl av mamma blev den stunden som hon själv var - ljus, varm, kärleksfull och full av förtröstan mitt i all sorg. Kyrkoherde Eilert Gabrielsson som kände mamma sedan förut var officiant. Han höll ett mycket vackert griftetal för att hedra mamma - det handlade om mammas kärlek, omsorg, glädje, generositet och livslust!
Vi sjöng psalmerna 289, 249 och 248, en god vän spelade "Gotländsk Sommarnatt" och "Amazing Grace" ("Oändlig Nåd") på saxofon och ännu en vän sjöng en kärleksvisa från Kenya. Vid utmarschen från kyrkan spelades Benny Anderssons "Tröstevisa" - den behövde vi! Vi saknar mamma så!Vi sitter i antikvariat Drotten på S:t Hansegatan 45 och tittar på en tidningsartikel som Ola Sollerman skrev för kanske fem, sex år sedan - tyvärr har datum fallit bort. Rubriken lyder: "Mitt bland 20 000 böcker", och på bilden ser vi Bosse Sundberg titta mot oss på sitt karaktäristiska sätt. Inga insmickrande leenden mot kameran där, inte.
Föga kunde man kanske ana att ett vänligt leende i nästa stund kunde förvandla det ansiktet, när ett samtal kom i gång. Men det kunde det, och det gjorde det.
Det är fyra år sedan vi tillsammans med Göran och Katrin Waltå tog över antikvariet efter Bosse, och fortfarande frågar kunderna - särskilt på sommaren - efter den vänlige, gamle mannen som brukade ha affären. Det var bara sju år som han hade antikvariet, men han gjorde intryck hos dem som besökte honom och kom i samtal med honom om litteratur och annat.
Bosse var mångkunnig, och hans vetande och intressesfär sträckte sig över ett brett register, från den mest upphöjda modernistiska poesi och de mest djuplodande historiska verk till den mindre anspråksfulla litteraturen såsom sjöromaner eller Biggles av kapten Johns.
Nu när Bosse är borta, är det många som pratar om honom, också bland kollegerna från Säveskolan, av vilka vi är två. Alla har de någon episod eller en typisk Bosse-kommentar att berätta, och de gör det med påtaglig värme och förtjusning. Bosses humör var alldeles egen och helt oslagbar.
Vid dörren i hans lägenhet på Stora torget hängde en ovanligt lealös sprattelgubbe. Han var försedd med en text där man kunde läsa följande melankoliska konstaterande: "Livet är ingenting för nybörjare".
Det börjar bli stängningsdags på antikvariet. Böckerna om Finland står i hyllan bakom skrivbordet där vi sitter. Skalden Tegnér ser ner på lokalen i full biskopsmundering. Så var det på Bosses tid, och så är det nu. Det mesta är sig nog likt sedan hans tid. Det är Bosse som saknas.
Så jobbar vi med nyheter