Till minne av min Momma, Maud Nilsson
Vem ska jag vända mig till nu när jag är ledsen, eller ifall det är något roligt som har hänt. Vad ska jag göra när jag saknar Ditt sällskap?
Jag vet att jag är vuxen, men det hjälps inte, jag älskar och saknar Dig så mycket.
Älskade Momma, Du har ju alltid funnits där för mig, både i glädje och sorg.
Jag saknar Dig... Det är så tomt.
Jag visste, kände på mig, att Du aldrig skulle klara dig när du fick din stroke i tisdagsnatt. Läkarna sa att den var så stor.
Men jag hoppades in i det sista att du åtminstone skulle vakna om så bara för några minuter så att jag kunde få säga förlåt för tjafset i tisdags och att en sista gång få tala om hur mycket Du betydde för mig.
Vi har så många fina minnen Du och jag. Just nu gör det så fruktansvärt ont att tänka på dem men samtidigt som tårarna rinner så kan jag ändå le åt dem.
Jag vet att det var så här Du ville ha det, att det skulle gå snabbt och smärtfritt. Men jag kan ändå inte låta bli att vara egoistisk...
Jag då? Jag ville så gärna få prata lite mer med dig först.
Hade Du överlevt så hade Du antagligen blivit ett kolli, ett paket och det var Din allra värsta mardröm.
Att andra, vi, skulle få ta hand om Dig. Så visst var det här det bästa, jag vet det. Men...
Det sista dygnet öppnade Du inte ens ögonen.
Jag kan inte glömma när jag satt bredvid Dig på en stol på akuten, precis när Du hade kommit in med ambulansen. Jag satt på din högra sida för Du var förlamad i den vänstra. Du ville hålla mig i handen. Jag älskar Dig Momma, sa jag, då tryckte Du min hand och började gråta.
Jag började också gråta, orkade inte vara stark, herrgud det var ju min bästa vän som låg där och som ändå inte såg ut som Du.
Jag blev tvungen att rusa ut därifrån, mamma och Cilla stannade kvar i rummet hos Dig.
Jag ramlade ihop ute i korridoren.
Förlåt för att jag bara försvann så där, Momma, men jag var tvungen att låta det sjunka in lite.
Efter ett tag gick jag in till Dig igen. Det var så fruktansvärt jobbigt att se Dig på det sättet.
Cilla och Tina var helt fantastiska, de sov hos Dig... Jag klarade inte det, tror jag hade gjort mer skada än nytta.
Förlåt för det också, Momma.
Nu hade Du säkert sagt att jag skulle sluta be om ursäkt för allting... Men jag har så himla dåligt samvete för allt jag inte gjorde men borde ha gjort. Jag är 37 år gammal men gråter som ett barn just nu. Men jag saknar Dig så mycket.
Jag älskar Dig Momma.
Vila i frid och hälsa Moffa.
Många stora kramar ditt barnbarn.
PS. Jennifer hälsar puss och kram också DS.
Så jobbar vi med nyheter