Till minne av min älskade hustru Kerstin Bergström
Foto: Fotograf saknas!
Så småningom började Kerstin på Hammarby realskola, en lång resväg från Vallentuna dit familjen flyttat. 1961 tog hon sin examen.
Kerstin som redan bestämt sig för att bli sjuksköterska, satte målmedvetet igång att skaffa sig referenser. "Fröken Larsson är vänlig, glad och ordentlig, arbetar raskt och villigt", löd betyget från barnkolonin, där Kerstin jobbade som 17-åring.
Kerstin var tidigt plikttrogen och noggrann, men hade alltid nära till skratt och lätt att få kontakt med människor, vilket hon också kom att arbeta med i olika former under sin levnad.
Hösten 1962 åkte hon som aupair till London och familjen Cohen i Hampestead. Då hon efter nära två år slutade, skrev Mrs Cohen "The children loved her dearley, she's been my right arm".
Så kom den stora dagen då Kerstin antogs som elev på Kevinge sjuksköterskeskola hösten 1965. Som elev var man till en början antagen på prov, men i januari 1969 var Kerstin äntligen legitimerad sjuksköterska.
Samma månad fick hon anställning på Visby lasarett och kom på så vis till Gotland och in i mitt liv.
I november 1975 flyttade vi från Visby till Endre, där huset vi byggt stod klart. Familjen hade då fått tillskott av Per och Thomas och i november 1977 föddes Anders, som senare omkom i en tragisk olycka -96 och lämnade familjen i stor sorg och saknad.
Då grabbarna flyttade hemifrån gick resorna ofta utomlands - Kerstin ville möta nya kulturer och människor. Kameran var alltid med och det blev fina bilder från Italien, Kreta, Spanien, Tyskland, England, Skottland, Polen, USA och Cuba.
Redan i unga år intresserade sig Kerstin av konst och teater. Hon reste gärna till Stockholm, Malmö eller Göteborg för att gå på opera och teater och kunde gå i timmar på utställningar. Även på Gotland lockade teater och revy, varje år gick hon och några tidigare arbetskamrater på föreställningar.
Kerstin hade lätt för att uttrycka sig i ord och skrift, sången blev en del av hennes liv. I början av 80-talet började hon sjunga i Gothem, när Campanakören sedan startade -85 började hon där.
Genom åren blev det många konserter i kyrkor och bygdegårdar. Det blev många timmar körövningar under åren.
Från 1982 arbetade Kerstin natt på kirurgen, samtidigt som hon var sjukvårdslärare på AMU. Instruktionssköterska på P18, A7 och MKG under dagtid.
1986 började hon som företagssköterska på företagshälsovården, vilket innebar nya utmaningar. Hon började läsa yrkesmedicin, först i Örebro sedan i Lund dit hon veckopendlade och på Sahlgrenska lärde hon sig audiometri. Allt varvat med hemmet där tre unga grabbar krävde sin uppmärksamhet av mamma.
Det nya arbetet var en dagtjänst. Toppen att få fler lediga kvällar och helger, tyckte Kerstin och antog nya uppdrag i styrelser och kommittéer, som kyrkorådet, engagerade sig i Hem och skola, Röda korset och gick på språkkurser. I vävstugan skingrade hon tankar och oro och det blev en hel del mattor och plädar med åren, Kerstin älskade friluftsliv hon var aktiv i Friluftsfrämjandet och ledde Mulletimmar i Endremarkerna.
Genom motion höll sig Kerstin i form både fysiskt och psykiskt. Hon tyckte om långa promenader, spinning, gympa, simning, vattengympa och cykelturer. Sommartid cyklade hon ofta till jobbet i Visby.
1991 blev Kerstin, som nu hade stor erfarenhet av företagshälsovård, anställd på Cementa och Nordkalk. Nu hade hon äntligen nått till sitt livs mål och som företagssköterska vid en av Gotlands största arbetsplatser behövde hon inte längre resa runt till olika företag med sin mottagning. Med förnyad energi satte hon igång att arbeta med sjukvård och hälsovård och fick snabbt nya arbetskamrater.
Genom åren blev det flera studieresor till olika länder med arbetskamraterna. Under hela 90-talet var det fullt ös med friskvården och Kerstin deltog i både tjejtrampen och tjejmilen i Stockholm.
Kerstin ville lära sig att spela golf och tog grönt kort på Slite golfklubb.
2007 skulle Kerstin med vänner till Tokyo för att hälsa på familjen Asklander. Det skulle bli Kerstins stora resa, men när resdagen var inne mådde hon inte bra och det blev aldrig någon resa för hennes del.
Nyfikenhet och livslust var Kerstins ständiga drivkraft.
Det är med stor sorg och saknad jag skrivit dessa rader om Kerstin, men minnena efter henne kommer alltid att finnas kvar.
Så jobbar vi med nyheter