Maisy föddes i Vamlingbo 1944 den 16 april.
Som ung arbetade hon flitigt som kontorist och fortsatte så under många år på olika arbetsplatser i Visby. De sista arbetsåren tog hon väl hand om äldre människor på äldreboende, ett arbete som passade Maisy utmärkt eftersom hon var så omtänksam och alltid värnade om de svaga.
Maisy har en stor familj som består av hennes make Torsten och barnen Lotta, Anna, Fredric och Andreas med familjer. Alla barnbarnen stod henne väldigt nära. De hade en speciell plats i hennes hjärta och saknaden av mormor och farmor är väldigt stor. Mycket av Maisys tid och tanke gick till barn och barnbarn. Hon deltog aktivt och hjärtligt i våra liv.
Torsten och Maisy berikade sitt liv tillsammans med otaliga resor i världen. De besökte alla världsdelar utom Australien. Många resor var med goda vänner.
Hemma hos Maisy och Torsten bjuds det alltid på god mat, hembakat kaffebröd med vacker dukning i hemtrevlig miljö. Hon var en fantastisk värdinna. I hemmet finns mycket porslin som hon målat och många blommor hon vårdat med sina "gröna fingrar".
Det var alltid full fart runt Maisy. Hon gjorde minst tre saker samtidigt. Hon hade många vänner och var aktiv i flera föreningar. Det fanns inga problem och inga hinder för henne.
Den avkoppling hon unnade sig var i fritidshuset på Fårö. Där tillbringade hon mycket av sin fritid och njöt av solen, stranden och sina vackra rosor. Även där finns en plats för barn och barnbarn som hon alltid ville ha nära sig.
Trots sin sjukdom i över 20 år har hon varit en positiv, drivande och omtänksam person. Med en fantastisk inställning genom livet, vilket visade sig tydligt hennes sista dagar. Hon kämpade med mod och tröstade oss när vi var ledsna. Maisy var en modig, stark, kärleksfull och omtänksam människa som vi alla beundrar. Hon gav oss mycket styrka inför framtiden och finns för alltid i våra hjärtan.
Jag sitter på kyrkogården och lyssnar till själaringningen. I dag talar kyrkklockorna om att min mor Carin Gardell är död. Carin föddes 2 maj 1910 i Visby.
Tidigt fick Carin lära sig hjälpa till; hämta vatten på fornsalens gård, diska och passa småsyskonen Harry och Anna. Men efter första världskriget blev tiderna sämre och det blev matbrist i Visby.
Så 1920 köpte han en liten gård, Bars i Västerhejde, och familjen flyttade dit. Genom skogen kunde man gå till baptistkapellet vid Homa och Carin började i söndagsskolan där. Vem fick hon till lärare? Jo Johannes! Som genast fattade tycke för den söta flickan som sjöng så bra.
Åren gick och deras vänskap fördjupades till kärlek och på Carins 21-årsdag blev det bröllop. De hyrde en liten stuga vid Martille, skaffade ko och gris - men när Carins pappa dött övertalade Mor Hilma dem att flytta hem till Bars igen. Där föddes sedan dottern Barbro 1932 och då tog också drömmen om ett alldeles eget hem fart. Snart hade de fått köpa en tomt vid Lunds och Johannes började bygga och till julen 1933 stod huset klart. Där föddes så småningom jag, 1937.
Både Carin och Johannes var mycket engagerade medlemmar i Stenkumla baptistförsamling och när huset vid Lunds var klart startade de söndagsskola där. I 27 år samlades en barnaskara i köket - det gällde att bära ihop alla husets stolar plus bräder på bockar så alla fick plats. Senare gjorde de i ordning ett rum i källaren, där höll de till i elva år, för att sedan flytta över vägen till Grauners nedlagda affär - så sammanlagt femtio år var det söndagsskola vid Lunds.
Under några år arbetade Carin också utanför hemmet bl.a. hos fam. Munthe på Stenstu gård, på Gotl. Sjukhem, dispensären och på A7:s sjukhus.
Och då Carin på 50-talet kom i kontakt med Berlinbarnhjälpen fick hon verkligen utlopp för sitt intresse för barn. Att ordna fosterhem på Gotland för barn från det då isolerade Västberlin blev hennes uppgift. Många många gånger fick hon också resa dit för att hämta eller lämna barnen.
Böcker var också viktiga för Carin. Hon tyckte om att läsa och kom ihåg vad hon läste. Ett annat av Carins stora intressen var att resa. Hon och Johannes började på 40-talet med cykel och tågresor på "fastlandet" för att sedan då ekonomin blev bättre ge sig allt längre ut i världen på bussresor till Sydeuropa och charterresor till Grekland och Kanarieöarna.
Men allt i livet har inte varit sol. Efter min systers död 1984 blev det aldrig som förut och Carin återfick aldrig den där riktiga livsglädjen hon tidigare haft. Mina föräldrar fick ett långt fint liv tillsammans. 2001 kunde de fira 70-årig bröllopsdag!
Men senare samma år blev Johannes sjuk och dog och Carin blev mycket ensam i huset. 2002 flyttade Carin till Gotlands sjukhem. För bara en vecka sedan firade vi hennes 97-årsdag där. Hon var trött men glad över alla barnbarn och barnbarnsbarn och många vänner som kom till hennes födelsedag.