Till minne av Leif Löfqvist
Han ställde alltid upp på vilka tider och dagar som helst, vi var alltid säkra på vart än varorna skulle så skötte Löken det på allra bästa sätt, du var en mycket god ambassadör för Granngården. Det jag nog kommer att sakna mest är din humor, en varm humor med inslag som kanske inte passar i tryck. Varje gång man mötte dig på vägen så blinkade du alltid med strålkastarna på lastbilen eller tutade så man nästa for i diket. Eller din speciella ringsignal på bakdörren på lagret i Slite, "jaha nu är det Löken sa vi".
Löken skötte snöröjning och sandningen för oss på Granngården i Slite, även om det snöat hela natten så var det alltid fritt när vi skulle öppna, fast vi tyckte nog att det gick att spara lite sand ibland.
Förra sommaren blev vi hembjudna till ditt hem på grillning, en fantastisk kväll och det jag minns mest var den värme och kärlek som omgav Elisabeth och dig.
Löken var av naturen snäll och talade alltid gott om folk som behandlade honom och omgivningen väl.
För några år sedan började du tala om din sjukdom, något som jag inte tog på större allvar, du var ju så stark och glad. Inte heller när du skulle åka till Stockholm för behandling förstod jag allvaret, jag tänkte att snart har vi Löken här precis som vanligt. Men det gick inte som vi hoppats, din cancer hade tagit för hårt på din kropp, kanske hade du varit altför osjälvisk i ditt arbete, låtit allt annat gå före dig själv.
För var gång jag ringde dig på sjukhuset märket jag att det här var nog tuffare än vi tänkt. Med Elisabeth vid din sida kämpade du för oss alla ända in i det sista.
Men Löken du finns kvar i mitt tacksamma minne, jag mins skämten, skratten, blinkningarna, ringsignalen och jag minns dig.
Tack Leif !
Så jobbar vi med nyheter