Till minne av Kristina "Tina" Eriksson

Tina, så minns jag dig...

Vi har känt varann sen mitten av 70-talet. Vi fick våra barn nästan samtidigt, det skiljer bara en dryg månad mellan din Jenny och min Robert. Åren kom och gick och vi umgicks vid olika gemensamma fester, födelsedagar, bröllop med mera. Vi trivdes på dansgolvet...
När du skulle flytta från Ekeby till Fröjel ringde du och behövde hjälp. Det blev en pizzakväll och mycket prat. Nästa dag gick vi runt i din trädgård och du grävde upp diverse plantor till mig.
Så började ditt nya liv med Mats i Fröjel. Det blev längre mellan träffarna men vi pratades vid per telefon, du ringde, jag var dålig på det.
Från och med den dag jag fick veta att du inte mådde bra blev inte det vardagliga livet som förut. Tankarna på dig fanns där hela tiden. Måtte det gå vägen... hon klarar säkert av det...
När jag ringde dig för att själv få höra dig säga det, jag ville ju inte tro det, svarade du som vanligt lite hurtigt tjena. Det är bara att gilla läget sa du. Du nästan tröstade mig istället.
I somras hälsade jag på dig i Fröjel och sjukdomen hade då redan satt sina spår. Men du var ändå positiv, i varje fall utåt, vad du innerst inne tänkte får jag aldrig veta.
En lördag i Allhelgonahelgen träffades vi några timmar du, jag och Vonna. Vi umgicks och hade trevligt tillsammans. Du pratade om skolan du hade din lärartjänst i. Du planerade att komma tillbaka till vårterminen...
Du fyllde 54 veckan innan jul. Du satt där omgiven av släkt och vänner. Du visade aldrig att du var ledsen, du höll humöret uppe som om du ville att vi inte skulle vara ledsna.
Det är så jag kommer att minnas dig, som en varmhjärtad person som brydde sig mer om andra än dig själv.
Tack Tina för de stunder vi haft tillsammans mellan åren 1974-2007.