Till minne av keramikern, konstnärinnan och vännen Gunilla Åkerlund
Mitt i mörkret, i det som var svårast, minns jag ditt skratt, det stora, lyckliga skrattet - trots allt. Det var som ett språng ut ur mörkret.
Jag minns platserna du skapade omkring dig, i Uppsala och Visby, hur du ständigt samlade mängder av märkliga stenar, trästycken, strandfynd och fjädrar. Du formade dem till vackra mönster, som var både ett skydd, en tröst och ett uttryck för din längtan. Det var ditt verkliga konstnärskap. Det handlade om tecken och hemligheter, som bara du kunde tyda. Men det var också, som så ofta hos dig, en fråga om liv och död, om att överleva - trots allt. Du levde på knivseggen mellan djupaste förtvivlan och en virvlande, dansande glädje. Att leva med de motsatserna inom sig kräver mod. Det hade du.
Nu har du vandrat, nu är du på den andra sidan. Jag anar, jag tror, att du går längs en strand nu, litet framåtböjd, med den varma vinden mot ditt ansikte. Du letar efter de udda, övergivna, märkligt formade stenarna och drivvedsstyckena. Och jag tror du kommer att finna dem.
Jag kommer alltid att minnas dig, den du var och är, din ömhet och ditt stora skratt, som ett språng ut ut mörkret.
Jag önskar dig en god vandring, längs stranden, på den andra sidan.
Så jobbar vi med nyheter