Till minne av Josef Dahlberg

Då jag såg dödsannonsen i tidningen att vännen Josef Dahlberg hade avlidit blev det en obeskrivlig tung och overklig känsla av att han inte finns mer. En bitter och ofattbar tanke att vi bara några dagar innan hade träffats utanför Konsumbutiken. Det blev som vanligt när vi sågs, en glad och öppenhjärtlig pratstund. Den här gången var hans hustru Ingegerd med, för att bära de välfyllda papperskassarna som han skämtsamt viskade till mig. Att detta var den sista gången jag träffade den glade och skojfriske Josef Dahlberg ger mig en känsla av vemod och saknad.
Mina tankar går nu tillbaka i tiden och första bekantskapen mellan oss. Med samma årsklass gjorde vi vår rekryttjänst på dåvarande P18. Vi var inte på samma kompani, men på helgpermis var det vi två som cyklade den 5 mil långa vägen hem och åter. Josef var den drivande kraften som fick mig att orka trampa vidare.
Efter en lång militärtjänst återgick vi till vår gamla yrken. Josef hade jobbat på byggen och var en duktig yrkesman både som snickare och murare. Efter många år hade jag anledning att återknyta kontakten med Josef och därmed tillsammans återuppleva alla de roliga minnen från vår militärtid.
Än i dag minns jag med stor respekt och aktning för Josef Dahlberg då han som egen företagare och murare åtog sig uppföra väggarna till vår nya stora maskinverkstad. Återigen gick många år till nästa gång vi träffades, då förstod jag att vi har samma stora känsla och längtan till Djupviks underbara strand och natur.
Det som Josef Dahlberg älskade mest av allt var nog det gamla fiskeläget, gemenskapen med fiskare och båtägare. Oftast var han kvar hela sommaren och då var han sysselsatt med att bygga fritidsstugor.
Josef Dahlberg var en mångsysslare med flera verksamheter, blev en känd och allmänt omtyckt person.
Nu är han borta. Men kvar har jag många fina minnen av en god vän.