Storsudrets lyster bleknande en nyans, grådiset la sig över hela Burgsvik, sandstenens främste vårdare och förnyare som material för bruksvaror var borta.Jan-Erik Kviberg, 63 år, stenarbetare, senare företagare, egensinnig kultur-och naturvårdare, var känd över hela södra Gotland. Med hans bortgång försvann en särpräglad och uppskattad sudersork som haft en avgörande betydelse för Sudrets utveckling sedan 80-talet.Det främsta minnesmärket över honom är Stenmuseet vid Kettelviken, ett unikt privatägt museum utan motsvarighet i landet.- Jag ville hedra min egen stenhuggarfamilj, men också alla andra stenhuggare på Sudret, förklarade han i en intervju (Haimdagar, nr 2/2000).- Deras uppoffringar, slit, umbäranden, arbets- och familjeliv höll på att glömmas bort då historien om Gotland skrevs på 80-talet. Arbetarna gavs inte utrymme, de sköts åt sidan på ett orättvist och förnedrande sätt .En betydelsefull epok hotades av förfalskning, sammanfattade han lusten och drivkraften för att skapa museet.Helt utan förkunskaper om konsten att anlägga och utveckla en minnesplats av detta slag arrenderade han 1986 en tidigare "käule" vid Kettelviken, placerade en container med bland annat stenhuggarefamiljen Kvibergs privata arkiv med gamla verktyg, historiska bilder och sandstensprodukter i denna miljö. Plus minnen från hemmet vid Hamnvägen i Burgsvik.- Jag kom ihåg alla samtal förr i världen om stenhuggarnas liv, berättelserna om konflikter med uppköparna, hur så många dödsmärktes genom lungsoten, men också stoltheten över det egna arbetets resultat, förklarade han den gången. I dag har det blivit ytterligare en container och några typiska arbetsbodar. Under sommarmånaderna har det under senare år varit 40.000 besökare och Stenmuseet blev en pedagogisk och kulturell succé. Idégivaren hade vid sin alltför tidiga bortgång anledning vara tillfredställd.Jan-Erik Kviberg ville inte vara anställd stenarbetare och hade därför 1982 startat företaget Gotlandsbrynet med vilket han lanserade en serie behändiga produkter som så småningom såldes över hela landet. Under 90-talet fick han ett kraftfullt och idérikt stöd av en hemvändande bror, Börje, som dessvärre avled 1996. I fjol överläts företaget och museet till en ny generation inom familjen.Jag har som granne och så kallad sommargotlänning under 40 år i Burgsvik levt i en livlig dialog med Jan-Erik och familjen Kviberg. Det har i allra högsta grad berikat mitt och den egna familjens kunskaper om Gotland och Storsudret och ökat vår uppskattning över Gotlands unika kultur- och naturvärden. Även i detta avseende hade hans engagemang en avgörande betydelse. Utan hans iakttagelser och pådrivande argument hade Länsstyrelsens vård av Kettelviken aldrig startats.Jan-Erik var inte de stora gesternas man, i offentliga sammanhang höll han sig i bakgrunden, också i det egna museet. Men i en trängre krets var han angelägen om öppna revir och tuffa argument, överraskande också om Stockholms allsvenska fotbollsäventyr. Men allvaret dominerade. Med intensitet kommenterade han ofta för honom betänkliga förändringar i samhällsutvecklingen, inte minst inom socialdemokratin och arbetarrörelsen. Då var han besk, pricksäker och kritisk.Aldrig omedveten om sin bakgrund, helt enkelt stolt över att växt upp i en klassmedveten stenarbetarfamilj på Storsudret.Ett år har nu gått av stor sorg och saknad.Vårt liv är en vindfläkt en saga en dröm En droppe som faller i tidernas ström Den skimrar i regnbågens färg en minut brister och faller och drömmen är slut.
