Till minne av Ingrid Johansson

När jag som nybliven sjukgymnast kom till Gotland och mitt första jobb på Epidemisjukhuset i Visby sommaren 1959 hade du redan arbetat där i många år som sjukgymnast. Du betydde väldigt mycket för mig både som vän och arbetskamrat och den erfarenhet och kunskap som du så generöst delade med dig av gav mig både självförtroende och ökad kunskap. Speciellt dina erfarenheter och kunskap av poliobehandling och att göra muskelstatus var imponerande och helt "outstanding". Jag kämpade hårt för att bli hälften så duktig som du.
Din respekt, vänlighet och omtanke tillsammans med din erfarenhet och ditt kunnande lärde mig mycket, inte bara om olika behandlingsmetoder utan också att aldrig ge avkall på respekt och ödmjukhet inför alla patienter. Du älskade ditt jobb och det märktes.
Tänk vad mycket vi skrattade med varandra och tillsammans med patienterna. Jag tänker ofta på alla våra möten med olika människor, våra diskussioner och våra positiva, kreativa sammankomster med de andra sjukgymnasterna som fanns - vi var inte så många på den tiden - hur vi jämförde olika behandlingsmetoder, övade på varandra skrattade och trivdes. När jag fick barn och slutade på Epidemisjukhuset och startade privat fortsatte du ännu några år innan du startade eget på Bingebyplan och vi fortsatte träffas både med våra sjukgymnastträffar och privat.
Det känns tungt att du inte längre finns och jag kommer att sakna dig.
Till din man Axel och dina barn Ulla och Birger med barn vill jag sluta med en dikt av Barbro Lindgren som kanske kan ge lite tröst:
Djupt, djupt inne i
sorgens mörker,
glimtar en annan sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad
med sorg.
Se magnolian!
Den blommar nu!