Till minne av Henna Karlsson
Nästa dag återkom Gustaf med sin önskan: "Kan Du hämta mig i morgon kl tio, jag önskar att åka till "Henna" Karlsson och beställa vår gravsten"? "Men Gustaf!" Jag blev helt mållös, och det blev tyst i telefonen en lång stund. Men visst lovade jag att köra till Slite.
Morgonen därpå låg dimman tät över det gotländska landskapet. Allt var så overkligt, lika overkligt som det uppdrag jag hade fått att fullfölja. Marken hade ingen förankring, buskar och träd svävade ovanför dimman. Både Gustaf och jag satt tysta under den ca tre mil långa färden från Anga till Slite. Jag tror att var och en av oss funderade på sin tid framöver.
Väl framme hälsade de två männen på varandra med samma värdighet och med samma språk. Gutamålet dem emellan blev makalöst vackert. Jag förstod inte så mycket, men njöt av det melodiskt lågmälda i språket.
"Henna" Karlsson upplyste mig om att det skulle ta tid dem emellan. "Du kan återkomma om ca två timmar." Signalen var klar, detta angick bara de två männen. - Vår hemresa var även den fåordig, men Gustaf var tillfreds och lättad. Det märktes tydligt.
Någon tid senare gjorde vi om samma resa, nu var Gustafs hustru Erika med. De skulle tillsammans med "Henna" godkänna sin gravsten. Den skulle göras färdig, så när som på graveringen av datum.
Under en tredje resa till Slite var vi åter ensamma i bilen, Gustaf och jag. Denna gång hade jag förstått och accepterat förnuftet i att han ville vara förutseende. Stenen var färdig. Den skulle stå kvar i Slite, övertäckt fram till dess att den skulle levereras till Norrlanda.
När vi skulle gå tog "Henna" Karlsson fram en liten platta 10 x 10 cm i kalksten. Den var graverad med en svart blästrad ros, och med sirlig stil skrev han på baksidan " Henna Karlsson Slite 80-09-20", och han tackade för hjälpen. Den lilla plattan med rosen pryder vår fönsterbräda i nystugan.
När jag så läser Henna Karlssons dödsannons i tidningen och ser att hans familj hedrat honom med en dikt av Gustaf Larsson, blir händelsen återigen levande. De båda männen förenades åter, var och en med sitt konstnärskap och med bestående verk i den gotländska kulturen.
Henry "Henna" Karlsson var född och uppvuxen i Slite. Han började även sin långa framtida verksam i Slite. År 1953 övertog han stenhuggeriet från J O Johnsson & Son och sålde det 1986 till Slite Stenhuggeri AB. Stenhuggeriet har under hela sin verksamhet varit inriktad på gravvårdar, men utvecklats till att även omfatta konstindustriella arbeten långt utanför Gotland. Om jag skall nämna några är det Stockholms slott, Tyresö kyrka och Riksmuseet i Stockholm.Allas vår Elin har lämnat oss och gått till evig vila. Jag tror om hon själv hade fått bestämma så hade hon velat vara kvar en stund till. Det var så mycket som enligt henne var ofärdigt. En kasse med syföreningsdukar som skulle sys, halvfärdiga stickestrumpor låg där, trädgårdsgångar och rabatter skulle ansas, ja "orkorna" var många. Årsdagen låg framför och ingredienserna till baket var hemköpta, ja det var mycket som skulle ordnas.
Men vår Herre, som hon hade tjänat och trott på, såg att hennes vilja var god, men hennes bräckliga kropp var slut, därför avslutade han hennes jordevandring.
Vi saknar Elin, vi minns hennes iver, att kalla till gudstjänster. Vi var inte alltid lyhörda på vad hon ville.
Sanda har förlorat en person vars like är svår att hitta.
Elin fattas oss! Frid över hennes minne.
Så jobbar vi med nyheter