Till minne av Hans Belin, Ala
Båda mina föräldrar är med där och de bärgar hö, klipper lamm, plockar en gås och tar en tur till blåbärsskogen. Mellan varven drar de en rolig historia, skrattar och dricker kaffe.
Jag träffade Hans och Birgitta första gången när de för mer än fyrtio år sedan svängde in på mina föräldrars gård vid Botvatte för att hämta nyckeln till sitt sommarställe vid Ollajvs. Sommargotlänningar, som de först skulle bli innan de senare blev bofasta på ön, var inte allt för vanliga på den tiden. De hade sina tre små flickor med sig och detta var början på en vänskap som varade livet ut för vissa. Vi andra får leva vidare med saknad i våra hjärtan.
Min man kom också in i bilden just vid den tiden och även han inneslöts i vänskapen. Jag vet att Hans tyckte att vi gotlänningar lärde honom mycket, men det var precis lika ofta tvärtom. Vem lärde oss att det gick att äta kräftorna som vi först fångade i kanalen? Vem tyckte vi skulle prova surströmming, dock utan vidare framgång. Vem serverade rått kött på bordet som man själv fick fritera i olja? Vem lärde oss äta helgrillat lamm? Jo Hans och Birgitta. Till detta kan läggas en massa saker både i stort och smått.
När min man och jag ville skaffa ett hus och bilda familj så frågade jag Hans om han kunde tänka sig att sälja sitt extra hus som han förvärvat i Ala. Utan betänketid svarade Hans att om vi ville bosätta oss i Ala så sålde han gärna huset till oss.
När vi sedan startade vår bussrörelse så var Hans där och stöttade och gav goda råd. Han var alltid positiv och i varje nytt projekt som vi gick in i var han uppriktigt intresserad och full av ideér. Han blev vår mentor, dock utan ersättning men med stor inlevelse trots det.
Under åren som gått så har vi haft olika grader av kontakt, ibland mer, ibland mindre. Om inte annat så har vi träffats över en kopp kaffe hos mor och far så länge den möjligheten fanns. Till glädje, inte minst för bygden, öppnade sedan Hans och Birgitta galleri och restaurang. Konstnärsgården var ett faktum och våra söner började jobba där. De upptogs direkt i gemenskapen och fick gå en lärorik skola. Även sedan de vuxit upp och bildat egna familjer har Hans intresserat sig för deras förehavanden med stor äkthet och förmåga att lyssna, alltid nära till skratt och visioner om hur vi alla skulle gå vidare med våra liv.
Det kommer säkert att bli roligare i himlen framöver. Här får vi nu leva med sorgen och saknaden men ändå med många härliga och ljusa minnen.
Våra tankar går till Birgitta och de fyra barnen, Elisabet, Ullrica, Cecilia och Magnus samt deras familjer.
De har alla mist sin bästa vän och äkta man, pappa, svärfar, morfar och farfar i en och samma person.
Han fattas oss!
Så jobbar vi med nyheter