Till minne av Gunvor Nährström
Hennes flitiga händer har lagts till ro.Vi har ofta pratat under sjukdomstiden i bland hopp, ibland botten. Aldrig en klagan, hon var nöjd med åren hon fått. Vad tiden led förstod vi att "dagen" kunde vara nära. När Leif ringer och säger "mamma har fått sluta" blir det ändå som is i kroppen och tårarna rinner. Saknaden blev för påtaglig, svår att ta in. Vår vänskap var över 70 år. Nu ingen Gunni som ringer och undrar "hur har ni de’". Gunni blev granne med mig 1934 då var hon fyra år, jag var två och vi blev fort bästisar och höll ihop. Vi följdes åt till söndagsskola och juniorerna. Snart kom skoltiden. Åren går och snart kom Frans in i bilen, ni bildar familj och när Frans blir förflyttad till Visby köper ni tomt där och bygger villa. Det blev trist men vänskapen består. Ni jobbar och står i och blir det nån stund över så går sticknålarna varma därom vittnade högar av mössor, tröjor, vantar och sockor till Kupan, barn och vänner även till mig.
Tanken var mest på andra. För tre år sen drabbades Frasse av sjukdom och rycktes hastigt bort. Trots barn och vänner blev saknaden svår. Nu räckte Frans ut handen och när Gunni öppnade sina ögon en sista gång var hon redan på väg att ta den.
Tack Gunni för alla årens omsorg som gett värme och vänskap. Nu vilar ni vid er hembygds kyrka!
Sov i ro.
Så jobbar vi med nyheter