Till minne av Göran Andersson
Vi försökte göra det bästa av situationen. Vi satte upp mål för varje vecka, mycket enkla sådana men huvudsaken var att vi fixade det, det kunde till exempel vara att gå Drottninggatan eller att gå på bokrea.
Två extra speciella minnen har jag från Stockholmsveckorna, ett år när vi skulle flyga hem en fredag från Bromma.
Vi gick och satte oss och du spekulerade om planet skulle hålla ihop den här resan också och om de hade hunnit tanka, så kommer det en flygvärd och hälsar välkommen, han var debutant och talade inte så tydligt så när han bad oss stänga av all teknisk utrustning då frågar du, ska jag stänga av pacemakern?
Alla jublar och skrattar på flyget och flygvärden lämnar, knallröd i ansiktet, över till kollegan flygvärdinnan som får fortsätta hälsningen.
När vi landar på Visby frågar du, får jag knäppa på pacemakern nu? Du hann även med att berätta för flygvärden att du var ett levande laboratorium.
Nästa stora minne är när du ordnade födelsedagsmiddag för mig, du kånkade och släpade råvaror hemma från Klinte, lax med mera, dukade fint och elegant och vi åt en vällagad festmiddag.
Veckorna gick och många kassar och väskor blev det som du fick handla för mig i taxin på fredagarna och även bära på. Du muttrade om "fruntimmer som handlar och handlar". Veckorna i Stockholm gick och vi kom hem.
Vi hade ständig kontakt och du fiskade när du orkade och "många gånger kostade det på", du höll mig och min familj med färsk fisk och det var vi glada och tacksamma för.
Det här skulle kunna bli en lång berättelse, men jag väljer att avsluta med att den 9 mars var det ett år sedan jag träffade dig för sista gången och den 4 april är det ett år sedan vi följde dig till din sista vila och havet.
Sov gott Göran!
Så jobbar vi med nyheter