Till minne av Erik Olsson

Erik Olsson, Kovik, har lämnat jordelivet. Vi får trösta oss med de berättelser, teckningar, målningar, mosaiker, mycket annat inte att glömma, som han lämnat efter sig, efter ett långt och oerhört produktivt liv. Det är ändå - det skall sägas - med viss tvekan dessa ord skrives. Erik var ingen vän av fraser och stora ord, och det är inte säkert han skulle gillat det.
Men vi saknar honom, också vi, sommargäster i Kovik sedan 40 år, som bär i minnet de pratstunder vi fick under åren. Han berättade gärna om Kovik förr i tiden, om det lilla samhället och dess människor. Några gånger åkte vi runt i socknen i bil, och Erik pekade ut och beskrev platser och människor som förr bott längs vägar och stigar. Hans enorma berättarglädje känner många till och han uppskattade mycket vårt intresse för Kovik, dess människor och för "paschaserna", fastlänningar till trots som vi är.
Eller också berättade han om resor och arbete i Italien, Grekland, Egypten. När kriget förstört en moské, som han varit med om att restaurera i Afghanistan, var han ledsen, tårar kom i hans ögon och han tog dragspelet och sade "nej nu måste jag spela en bit så jag blir glad igen".
En eftermiddag i november för några år sedan, under ett sent höstbesök i Kovik, kom han upp till vår stuga. Han ville som vanligt inte ha kaffe - "jag kommer inte för att dricka kaffe, jag kommer för att prata"! Det skymde då han skulle gå hem och vi följde honom längs landsvägen.
Vi gick ner till ateljén - Erik ville visa några nya saker. Där fanns en målning med motiv från Eriks strandäng, Karlsöarna i fonden och två fiskare på väg att ta upp näten i en liten båt. På bilden brann en sol på väg ned i havet bortom Utholmen. "Å, den kan jag väl få köpa" säger Anna. "Nej" svarade Erik "jag vill inte sälje, men du kan få den som julklapp".
När vi kom ut på gården såg vi himlen brinna i nordväst, intensivt röd som på Eriks bild. Verkligheten smälte samman med Eriks naturnära arbete.
Tavlan hänger på vår vägg, som ett av många minnen av Erik. Kovik finns kvar, utvecklas förstås som allt annat, fastän vi hoppas att platsens själ så långt som möjligt får finnas kvar. Men utan Erik blir det aldrig riktigt detsamma.

Anna och Ronny Sagebrand