Till minne av Eric Blomgren
Han blev åttioåtta år, mästerfrisören i Slite Eric Blomgren.
Dagen innan midsommarhelgen klippte han de två sista kunderna i den frisersalong som han startade i slutet av andra världskriget. Då stod han och klippte i hemvävda yllekläder och med mörklagda fönster, allt medan kaminen sprakade.
En fantastisk yrkesman, skicklig, noggrann och helt avspänd i sin arbetsställning. Han hade alltså inga fysiska men i kroppen efter sextiofem år i samma yrke.
Pappas lilla firma präglade starkt vårat familjeliv i bruksorten Slite. Gick firman bra skulle inget märkas, gick firman dåligt skulle inget visas. Blygsamhet, artighet, noggrannhet var viktigt. Kunden var viktig, lagom glädje, lagom sorg.
Vi åkte alltid folkvagn, liten och lagom. I den reste vi liten tur till Ihre, drack kaffe och tittade på solnedgång. Den torra tallskogen doftade gott, bilfilten doftade fuktig ull, på vägen hem stannade vi på hedarna och plockade smultron. Väl hemma åt vi liten portion smultron med grädde.
Ofta gjorde vi dessa små utflykter, de gjorde oss glada. Liten sommarstuga ett rum och spritkök i Bunge blev oasen att åka till. Pappa Eric fiskade med nät och spö. Mamma fjällade och tillagade. Kvällarna var vackra och fyllda av gemenskap, vi somnade nära varandra.
Pappas liv kom att levas på en liten del av Gotland, aldrig långt bort, han tyckte om det, tyckte om människorna som betydde trygghet. Han älskade naturen, blommorna, vacker musik, svängig musik, han spelade snyggt, han tyckte om idrott och sport, hantverksföreningen och dess medlemmar.
De sista åren kom han att känna stark samhörighet bara med någon, han tyckte mycket om det. Tänk att få längta och uppleva. Förmodligen var han också trygg med ensamheten.
Tystnat har prat och skratt i den frisersalong som blev pappa Eric Blomgrens lilla livsverk.
Stort tycker vi. Tack pappa!
Så jobbar vi med nyheter