Till minne av Bengt Wellhagen
Med sin professionella inställning och arbetsdisciplin, sitt stora kunnande och noggrannhet bidrog han i mycket hög grad till den omvittnat förnämliga kvaliteten i detta verk, som utgjorde en viktig komponent i den stora omorganisationen till en gemensam myndighet.
I den nya myndigheten var Bengt nestor bland alla mina dugliga och högt uppskattade medarbetare. Jag lärde mig mycket av Bengt, såväl realkunskaper som attityder.
Särskilt minns jag två sentenser, vilka var nedskrivna på hans skrivbord och vars innebörd jag burit med mig genom åren och även efter bästa förmåga försökt tillämpa och vidarebefordra.
Den ena lyder: "Är denna ändring nödvändig?", vilket speglar en sund skepsis inför frestelsen att ändra för ändrandets skull eller för att skapa en illusion av initiativkraft.
Den andra är något längre och djupsinnigare: "Den väg Du vandrar är den väg Du valt" innebörden är att du inte kan anklaga någon annan för din belägenhet, ty även om du överlåter till någon annan att välja din väg eller underlåter att välja så är det ändå Ditt val!
Bengt verkade i enlighet med dessa sentenser och var även i övrigt principfast, konsekvent och ärlig, vilket stundom kunde verka irriterande på dem, vilka inte tog sina uppgifter på samma seriösa och ansvarsfulla sätt.
Bengt och jag var ganska olika personlighetstyper, men vi trivdes gott tillsammans. Så småningom tror jag att han motvilligt tog intryck av min något mer sorglösa attityd till uppdykande problem och medgav att man stundom kunde avfärda dem med en "klackspark". Hans efter hand mer lättsamma inställning tog sig bl.a. uttryck i de nästan bevingade orden: "Löses efter 1988-10-01!" , vilket var den dag då överstelöjtnant Bengt Wellhagen blev pensionär efter 37 år som officer. Vår tjänstemässiga relation utvecklades till vänskap och vi ägnade mycken tid åt samtal om allehanda ting.
Bengt var också min fadder när jag 1983 antogs till Frimurare. Han utövade sitt fadderskap på ett föredömligt och inspirerande sätt. Min hustru Ingrid och jag blev även nära vänner med Bengt och Märta på ett mer privat plan och vi har många vackra minnen från de trivsamma stunder som vi tillbringade tillsammans med dem. Även sedan vi 1991 återvänt till fastlandet har vi upprätthållit kontakten.
Trots Bengts tilltagande ohälsa har vi regelbundet utväxlat hälsningar och lyckönskningar vid helger och bemärkelsedagar. Senast jag talade med Bengt var vid hans 80-årsdag, då vi hade en lång pratstund om "gamla tider".
Han ville ogärna tala om sin vacklande hälsa, varför jag då inte förstod hur allvarlig situationen var och att detta skulle bli vårt sista samtal.
Våra tankar går till Märta och barnen med familjer. Vi delar med dem sorgen och saknaden efter Bengt. Men jag känner också stor tacksamhet och en vemodig glädje över att ha haft Bengt som kunnig och lojal medarbetare och kollega; som inspirerande och hängiven frimurarebroder samt inte minst som en mycket kär vän.
Så jobbar vi med nyheter