Till minne av Anna-Lisa Jansson

Nita har lämnat oss. För anhöriga och vänner känns det smärtsamt och tomt. När vi var unga gick det knappt en dag, då vi inte hade kontakt, men om det på grund av omständigheterna blivit längre mellan kontakterna med åren, så hade vi ofta tankarna på varandra. Det kändes och märktes, då vi möttes eller talades vid per telefon. Alla gamla minnen ville fram och berättas gång på gång. Det är minnen som inte förbleknat med åren. Det är minnen från föreningsarbete, från läger vid Hammars i Norrlanda, från lördags- och söndagspromenader i skog och mark tillsammans med andra ungdomar liksom från samvaro hemma hos varandra med givande samtal, sång och sällskapslekar. Det var ofta på Villa Manhem i Nitas och hennes syster Veras hem vi samlades - de två var ett begrepp.
De allra finaste minnena är utan tvivel från Juniorkören, den allra första kör som den då 13-årige och sedermera världsberömde kördirigenten Eric Ericson, vars far var pastor i Metodistkyrkan i Visby, startade. I den kören var utan tvivel Nita och Vera stöttepelare med sin tonsäkerhet. Vänskapen mellan systrarna Jansson och mig fördjupades då vi tre först helt försiktigt började sjunga körsångerna tillsammans och sedan med stöd av Eric började sjunga trestämmigt och snart nog blev en etablerad trio. Det styrkte oss, att Eric sade att vi sjöng absolut rent. Fem små nothäften vittnar om det utbud av sånger vi försökte oss på; natursånger, folkvisor, religiösa sånger med mera. När senare Eric kom tillbaka till ön med sina musikaliska vänner Sven-Erik Bäck och Herbert Westrell fick trion följa med ut och sjunga på sjukhus och ålderdomshem. Nu hade också Nita, Vera och Igge blivit ett begrepp. Sången varvades med knyppling, korsstygn och andra handarbeten, som vi alla var intresserade av.
Att Nita fått sitt glättiga humör och sin generositet från familjen, fick man bekräftelse på sedan man mött hennes mamma Ester, som trots sin stora familj ständigt med ett glatt välkommen höll dörren öppen för oss ungdomar. När det var kristid och det var många civilvärnpliktiga vi kommit i kontakt med, var också de välkomna trots knappa matransoner. Att växa upp i en sådan familj gjorde Nita till den hon var och förblev; glad, öppen, vänlig och generös.