Till minne av Amalia Westergren

Fredagen den 9 januari 2009 begravdes en kär person till mig, min farmor Amalia.
Jag lärde känna henne för 42 år sedan. Inte lång tid tillbaks om det sätts i förhållande till det långa liv som Amalia levde, 100 år. Ett liv där arbetsåren som statare innehöll hårt slit men säkert också glädje som hon delade tillsammans med sin livskamrat Erik och deras gemensamma barn. Humor var nämligen en given tillhörighet hos min farmor.
Hon kunde berätta många roliga historier från statarlivet och hade alltid glimten i ögat, precis som på bilden ovan, en karakteristisk bild av henne som hon ännu hade kvar den sista gång jag såg henne på sin 100-årsdag.
Avskeden har alltid känts långa och de sista somrarna då närminnet svek min farmor den sista tiden tyckte hon att jag och min familj hade precis kommit till Gotland från Skåne, och frågade om vi inte kunde stanna eller flytta hit till ön.
På sin balkong stod hon vinkandes med sin vita pappersnäsduk. En vetskap om att en del av mig hörde hemma på ön blev alltid påmind vid varje avsked.
En ö vars miljö jag fick lära känna dels som barn somrarna hos min farmor men även som vuxen där hon följde med på utfärder tillsammans med min familj.
Hon hade alltid sitt glada humör och var noggrann att hon hade rätt hatt på sig. Lika noga med att jag och min syster inte gillade saffran i bullarna vilket hon därför utelämnade vid bakningen, allt för att vi skulle trivas.
Det var ett privilegium att ha farmor bredvid sig när vi slingrade fram på de gotländska vägarna samtidigt som hon berättade sina minnen från de olika platserna som vi passerade.
Vi passade även på att besöka Eriks grav och fast åren hade passerat då han begravdes 1974 så fanns saknaden och kärleken kvar vilket hon delade med sig då vi satte blommor i vasen.
Jag är glad för att jag fick lära känna farmor den "korta" period av hennes långa liv. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag ser henne vinkandes med sin vita pappersnäsduk som ett sista avsked. Med en tillbakablick på det liv som hon levde och levt kommer hon alltid vara en hjälte för mig.