Till minne av Aina Yding

Aina Yding, född Lindbom, har lämnat oss i stor sorg och saknad. Aina föddes den 2 april 1937 i Sles, Grötlingbo på södra Gotland. Hon växte upp på en liten lantgård tillsammans med sin yngre syster.
Efter avslutad folkskola utbildade Aina sig till kontrollassistent på Lövsta lantmannaskola i Roma och arbetade sedan med kvalitetsmätning av mjölk ute på gårdarna. Aina hade ett stort intresse för matlagning. Hon studerade i Umeå och tog examen som internatföreståndare 1963. Efter avslutad kurs arbetade hon som bitr. ekonomiföreståndare på regementet I 18 i Visby. Därefter arbetade Aina som ekonomiföreståndare på Klintehemmet 1965-1978, ett större vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda, där grunden lades för Ainas engagemang för utvecklingsstörda. Aina arbetade även kortare perioder som kokerska hos Röda Korschefen i Genève, husmor på Lövsta lantmannaskola men nu som husmor och senare även på regementet A7 i Visby.
Giftermål ingicks med Jan Yding 1969 och 1970 föddes sonen Mikael. Jan och Aina hade en dröm om att ha en egen verksamhet och 1978 togs det stora steget att flytta från ön till Småland och Växjö, där de övertog Skåningegård - ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda i Dänningelanda.
På Skåningegård blev hon stormamman för oss alla, särkilt för de boende, som hon alltid satte i främsta rummet, men även personal. Aina kände alltid ett starkt deltagande i händelser som drabbat personal både i jobbet och privat. Hennes starka personlighet gjorde att Medbestämmandeavtalet (MBA) på 80-talet fick betydelsen "Mest bestämmer Aina". Hennes sätt att leda verksamheten var att vara mitt uppe i den. Förutom att vara verksamhetschef tvekade hon aldrig att hoppa in i vårdarbetet, städa, laga mat inreda eller utföra trädgårdssysslor.
Tillsammans med sin make var Aina med om att avveckla vårdhemmet och bygga upp och starta gruppbostäder, i linje med Lagstiftarens intentioner. Detta var en lång process som påbörjades 1985, med uppstart och byggnationer av nya gruppbostäder, och 1994 hade Jan och Aina tillsammans byggt upp tre välfungerande enheter i Växjö med 15 lägenheter.
1996 avvecklades vårdhemmet i och med att de sista boende fick ett nytt boende i kommunal regi. Sista fasen av vårdhemsavvecklingen och Växjö kommunens övertagande av gruppbostäderna som Aina och Jan byggt upp, tog henne mycket hårt. Men Aina var framförallt realist, och tillsammans med familjen anpassades verksamheten i Dänningelanda till ett serviceboende enligt LSS-lagen, där Aina än en gång fick genomdriva tuffa förändringar. 2002 slöts cirkeln, då Solrosens Serviceboende, ett boende för äldre med demensliknande tillstånd i Visby, och Gotlands Vård, boende psykisktfunktionshindrade i Burgsvik och Havdhem köptes.
Hon kunde lämna över en välmående verksamhet till nya krafter, då hon gick i pension 2004.
Men hon hann aldrig sätta sig ned, förrän hon kastade in sig i ett nytt äventyr och drev pensionatet Björklunda i Burgsvik på södra Gotland under somrarna 2004-2006.
Aina satte alltid andra, framför sig själv, i främsta rummet. Hon tog hellre sig an problem själv, än att andra skulle drabbas. Aina gillade att umgås med sin familj och sina vänner och ställde gärna till med kalas och bjöd alla på sin härligt hemlagade mat.
Tillsammans med familjen och sina hundar, tillbringade Aina en stor del av fritiden på sin småländska gård utanför Nybro som hon och Jan renoverat upp under 80-talet. Där fick hon ro att smälta tankar och funderingar, när hon arbetade i sin trädgård, odlade sitt land och gick långa promenader utmed sjön.
2006 fick Aina diagnosen cancer. Trots detta kämpade hon på och ville leva. Hon tillbringade så sent som i oktober en lycklig vecka på Cypern tillsammans med sin make. Hon ville inte att man skulle tycka synd om henne, för hon var tacksam för den tid hon fått tillskänks och det hon fått uppnå.
Aina gick bort på morgonen nyårsafton 2007. Aina var en kär maka och mor, som nu har ändat sin levnadsbana, och får vila i ro, fri från smärta och krämpor. Saknaden är oerhört stor - hennes varma leende och härliga skratt. Hon var kittet som fick vår tillvaro att hålla samman.
Närmaste sörjande är: Jan Yding, Mikael Yding och Wandee Boonplock.
Jag hade förmånen att arbeta tillsammans med Aina Yding på Skåningegård 1997-2004. Hon var min närmaste chef, och vi hade kontor bredvid varandra. Dörren var alltid öppen mellan oss, såväl bokstavligen som bildligt.
Aina var omtänksam och ville alla väl, men hon hade också skinn på näsan. Hon var handlingskraftig, rak i sina besked och ibland tvungen att fatta tuffa och obekväma beslut. Det uppstod en fin vänskap med Aina och hennes familj.
Jag saknar henne.