Sven Österholm

Före detta rektorn vid Hemse Folkhögskola Sven Österholm har hastigt avlidit i en ålder av 87 år. Han var född i Havdhem på Gotland, och bodde och verkade under större delen av sitt liv på ön, med undantag av studietiden på lärarseminariet i Linköping och på universitetet i Lund.
För de flesta gotlänningar är nog Sven framförallt känd för sin lärartid vid folkhögskolan, där han som kunnig och entusiasmerande lärare under tjugotre år spred sin kunskap i ämnena biologi, kemi och fysik, först som lärare 1961-1981, och sedermera som rektor 1982-1984. Sin lärarkarriär startade han dock som folkskollärare i Etelhem redan 1951 och fortsatte sedan på realskolan i Hemse 1959-1960. Många har också under åren följt folkhögskolans sommarkurser, och i samband med exkursioner och föreläsningar fått ta del av hans stora intresse och djupa kunskap om natur och kultur, inte minst Gotlands unika orkidéflora. Sven var också mycket språkintresserad och kunnig i både svensk och gutnisk grammatik, och han var också på fritiden en skicklig båtbyggare. Han var en hängiven jägare och hundmänniska, och nådde stora tävlingsframgångar med sina jakthundar. Han jagade aktivt upp till sitt sista levnadsår och arbetade i sin kära köksträdgård i Hemse så sent som förra sommaren.
Men det fanns en helt annan sida i Svens liv, som upptog mycket av hans tid och intresse, nämligen arkeologin. Under trettio år stöttade han sin nyligen framlidna hustru Ingers yrkeskarriär som arkeolog, och blev själv djupt involverad i en rad olika forskningsprojekt, både på Gotland och utomlands. Hans naturvetenskapliga bakgrund blev på 70- och 80-talen en stor tillgång för projektet The Swedish Archaeological Excavations at Carrowmore på Irland, där han, förutom att aktivt medverka i utgrävningarna av stenkammargravar och stenåldersboplatser, utvecklade kemiska metoder för prospektering och analys, metoder som senare fick stor betydelse i gotländsk arkeologi, bl a i Ajvideprojektet i Eksta socken.
I mitten av 80-talet hade jag förmånen att få resa med Sven och Inger på en serie etnoarkeologiska expeditioner till Nya Guinea och Vanuatu i Melanesien, där han bland annat studerade traditionellt båtbyggande i form av urholkade stambåtar. Denna erfarenhet kom sedan till användning i hans gotländska projekt Alkraku, där han egenhändigt byggde två kanoter med utriggare, som paddlades och seglades i avsikt att som experimentell arkeologi visa ett möjligt transportmedel över havet för de första gotlänningarna under stenåldern. Den större kanoten, sju och en halv meter lång, paddlades med fem mans besättning under Svens befäl från Stora Karlsö till Grankullavik på Öland på tretton timmar, och resan fortsatte sedermera ända ner till Tyskland.
Det som de flesta arkeologer i landet bäst känner till är dock hans enastående skicklighet som tecknare. Alla arkeologer har på olika sätt kommit i kontakt med hans bilder av lerkärl, stenredskap, vapen och andra föremål från hela vår forntid. De finns publicerade i arkeologiska standardverk, som använts sedan början av 80-talet, och som fortfarande når alla arkeologistuderande i Sverige. Hans föremålsteckningar har även rönt internationell uppmärksamhet.
På ett unikt sätt kombinerade Sven fruktbart sin naturvetenskapliga bakgrund med ett brinnande intresse för humaniora, allt serverat med den varma humor som var hans signum.
Han sörjs närmast av barnen Lena, Lars och Fredrik med familjer.