Rune var en vÀlkÀnd profil frÀmst inom sjöfarten och idrotten. "En man som trampat mÄnga dÀck utan att för den skull vara sjöman", stod det i Skepparegillets Ärsskrift nÀr han fyllde 70.
Redan som skolgrabb fick han sommarjobb hos Ekmans skeppsmÀkleri i Visby och blev sen fast anstÀlld och kvar dÀr i nÀrmare 50 Ärs tid för att arbeta med skeppsmÀkleri, klarering, befraktning och spedition. Han var alltsÄ med redan pÄ smÄskutornas tid och nÀr det var livlig fartygstrafik i uppemot tjugo gotlÀndska hamnar. Sen kom alla paragrafbÄtarna, och dÀrtill var Rune starkt engagerad i kryssningstrafiken. Dels i jobbet som skeppsmÀklare, dels satt han i den grupp inom Turistföreningen som arbetade för att vÀrna om kryssningsturismen. Han var ocksÄ partredare som delÀgare i lastfartyget Nordwest.
Rune var en sÀllskapsmÀnniska, glad och humoristisk, och han kommer att saknas i flera sÀllskap som till exempel Rotary Wisborg och Visby Skepparegille, dÀr han var hedersledamot sedan mÄnga Är. Han lÀmnar ocksÄ ett stort tomrum inom idrottsrörelsen, dÀr han frÀmst var engagerad inom simningen. Han var ordförande respektive vice ordförande i Gotlands simförbund och i Visby simsÀllskap, och under ett 30-tal Är nÄgot av Gotlands "Mister Simning", ledare, trÀnare, mÄn om alla och alltid till hands. Han satt ocksÄ i styrelserna för Gotlands Idrottsförbund, för idrottens studieförbund Sisu och för Gotlands Idrottshistoriska förening. Han fick för nÄgra Är sedan ta emot Riksidrottsförbundets guldnÄl för sina insatser.
PÄ senare Är drabbades Rune av sjukdom men han kunde ÀndÄ njuta av friden ute i stugan i Gothem. Det var ocksÄ dÀr han nu drabbades av den infarkt som tog hans liv.
NÀrmast sörjande Àr makan Gun och döttrarna Anette och Eva med familjer.