Natthimlen i september
September kallades för "höstmånad" i den gamla Bondepraktikan, vilket kanske kan stämma till viss eftertanke, eftersom det då var "lilla istiden" som bestämde klimat och väderlek.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Hur underligt det kan låta för oss nutidsmänniskor är det alltså dags för höstdagjämningen den 23 september, med kl. 23.19 som det klockslag då Solen går över ekliptikan till den södra stjärnhimlen.
Dag och natt är ännu inte lika långa. På grund av ljusbrytningen i atmosfären inträffar detta inte förrän ett par dagar efter höstdagjämningen.
Fullmåne
Det blir fullmåne den 4 och nymåne den 18 september. Vi kan inte räkna med någon mer solförmörkelse i år, medan det blir en mindre månförmörkelse i december.
Merkurius, som varit osynlig ganska länge, dyker nu upp som "morgonstjärna" i sista septemberveckan. Venus fortsätter med att även den vara "morgonstjärna", med uppgång vid tvåtiden, men blir senare för varje morgon. Den är sedan uppe hela dagen och går ner nästan samtidigt med Solen.
Mars går ner vid 23-tiden och är sedan synlig fram till gryningen.
Jupiter går upp vid solnedgången i början av månaden, men blir allt tidigare för varje kväll.
Den går ner något senare än Venus går upp i början av månaden, men blir tidigare mot slutet av månaden.
Under en kort period i mitten av september kan vi kanske samtidigt se Venus i öster och Jupiter i väster. Dess månar genomgår tio observerbara förmörkelser under den kommande månaden.
Saturnus
Saturnus har ju varit osynlig under en stor del av sommaren, men den återkommer under de sista septembernätterna.
Den står lågt på himlen och man får leta i öster på gryningshimlen. Uranus står i opposition den 17 september och står då rakt i söder vid midnatt.
Dess ljusstyrka är vid detta tillfälle 5,7, vilket gör att den med hjälp av en kikare bör kunna upptäckas mellan Fiskarna och Vattumannen som en lite grönaktig skiva med fast ljus. Observationerna gynnas av att det är nymåne den 18 sept.
Stjärnfall
Ingen av de mer kända kometerna beräknas runda de inre delarna av vårt solsystem under den kommande månaden, men man kan hålla utkik efter "stjärnfall" under en stor del av september, då den utspridda svärmen
Delta-Auriginiderna huserar på himlavalvet. Den har maximum den 8 september. Den andra septembersvärmen utgörs av Pisciderna som börjar den 15 september och håller på en månad framöver.
Den har sitt maximum den 20 och gynnas av det alldeles nyligen har varit nymåne och en del av dess meteorer bör kunna ses när man letar efter Uranus.
Höstnätter
Nu börjar även natthimlen anta sitt höstutseende. Fortfarande syns de tre ljusstarkaste stjärnorna i Sommartriangeln dyka upp först av alla efter solnedgången: Deneb i Svanen, Vega i Lyran och med Altair i Örnen nederst.
Följer man en tänkt linje "tistelstången" i Karlavagnen neråt kommer man till den ljusstarka Arcturus i Björnvaktaren.
Den kommer dock snart att försvinna ner under horisonten för att dyka upp på nytt under vårkanten nästa år.
Vintergatan
Vintergatan börjar nu också synas bra om kvällar och nätter. Det var ju Galilei som upptäckte att den består av ett nästan oändligt antal stjärnor, vilket jag skrev om i februari, men vad hände sedan.
Under resten av 1600-talet efter Galileo hände inte mycket inom denna forskning, eftersom man mest var upptagen med strider om det var Jorden eller Solen som är centrum i vårt solsystem och förfölja oliktänkande.
En bra bit in i 1700-talet studerades Vintergatan av den schweizisk-tyske naturforskaren Johann Heinrich Lambert (1728-77, även känd som upphovsmannen till Lamberts kartprojektion).
Insåg oändligheten
Han insåg snart att även om det ser ut som om dess stjärnor syns ligga nära varandra är det inte alls otänkbart att kan vara längre inbördes avstånd mellan vissa av dem än avståndet mellan oss och dem.
Han var således kanske en av de första som verkligen insåg rymdens oändlighet.
Tysk-engelsmannen William Herschel (1738-1822) konstruerade ett för den tiden för den tiden gigantiskt teleskop.
Tillsammans med sin syster Caroline (1750-1848) gjorde han observationer som gjorde att de kunde ställa upp teorin att Vintergatan var en skiva och att det fanns många andra liknande skivor i universum.
På dem tiden kallade man dem "spiralnebulosor" och "Andromedanebulosan" var den närmaste av dem.
Solen i centrum
På 1920-talet började det hela klarna och de upptäckter som gjordes då anses ha haft lika stor betydelse Galileis upptäckt att Solen är centrum i vårt eget planetsystem.
Länge trodde man att dock att vårt eget solsystem låg i centrum i Vintergatan, men snart kom man underfund med att vi befinner oss ganska långt ut i periferin.
Man gjorde många studier av galaxer av olika slag, men inte förrän under 1950-talet blev definitivt klart att Vintergatan är en spiralgalax liknande Andromedagalaxen, men i mindre format.
Nu vet vi också att den roterar runt ett centrum med ett eller flera stora svarta hål, med ett varv på c:a 250 miljoner år.
Tord Porsne
Så jobbar vi med nyheter