STÅNGA Chrille och Bittis har varit tillsammans alltid, ända sedan han bjöd henne att sitta in i sin blå Camaro Z28. Det var 1982. ”Jag ångrar än i dag att jag sålde den bilen” säger han.
Den som googlar kommer till insikt, så är det, eller hur? Så jag har googlat och hittat ”Sex tecken på att din relation håller livet ut” så varför inte testa just dessa tecken på denna intervjun huvudpersoner innan vi går vidare med annat.
Bittis Jakobsson och hennes Christer i Stånga, de som är en god bit in i livet, har hållit ihop sedan de var 20 och rimligen har många år kvar.
Okej, då åker vi:
”Vi spelar i samma lag”.
Chrille: Jo, ibland. Men inte alltid, nej, vi kan ha olika åsikter om saker, men vi håller ändå alltid ihop.
”Jag har sällan tråkigt med min partner”.
Bittis: Vi har kul ihop, det har vi, men vardagen är grå ibland och jag har aldrig varit rädd för det grå. Men jo, jag har kul med dig. Och med våra kompisar, vi skrattar mycket när vi ses, det är viktigt.
”Min partner fortsätter att överraska mig”.
Chrille: Jo, det må jag säga. Men det var värre förr, då kunde taket vara nedrivet när man kom in. Hon är driftig, kan man säga, hon kan få sina idéer.
”Min partner är den första jag vill berätta saker för”.
Bittis: Ja, men så är det nog. Han är den första som får veta om det hänt något.
”Ingen kan irritera mig så mycket – men jag vill inte ha det på annat sätt”.
Chrille: Precis, så är det. Ibland får man slå dövörat till, men jag vill ju verkligen inte ha det annorlunda.
”Kriser har gjort vårt förhållande starkare”.
Bittis: Jo, det har det nog gjort, men det har kostat på. Våra kriser har aldrig handlat om oss som personer, det har alltid varit saker runt omkring som varit jobbiga. Men visst, när man kommit igenom något har man svetsats samman.
Tredje och sista delen i dag i intervjuserien om kärleksrelationer. Först Nina och Marcus som just satt bo och i förra veckan ”Monica” om skammen hon känner för att inte ha hittat någon partner.
Den var fin, den där Camaro-chevan, blänkande blå, skön att cruisa i, Stånga, Lye, När och Burs, ett av så många minnen men härmed lämnar vi den och dyker in i kärleken.
Det är inte var dag de pratar om sin relation på det här sättet, Stångaborna. Men det har hänt.
– Var det inte Allers som gjorde ett reportage för en massa år sedan, de tog bilder av oss här ute i trädgården, minner sig Chrille.
För det är ju så. Birgitta Jakobsson från När blev stjärna sedan, i Ainbusk med allt vad det innebar, medan Christer Jacobsson fortsatte med sin jordnära tillvaro på gården och i skogen.
– Det är nog styrkan hos oss, att vi alltid släppt varandra fria så vi kunnat ägna oss åt våra intressen utan att det för den skull kommit ivägen för relationen, säger Bittis.
Att ta varandras namn var det dock inte frågan om. Det mesta har de enats kring men här kom de inte överens. Så Chrille behöll sig ”c” i Jacobsson och Bittis Jakobsson vek inte en tum från sitt ”k”.
De hade haft ett gott öga till varandra länge. Chrille var bondson, snygg och back i Stångas hockeylag och sedan delaktig i bildandet av Sudrets HC, det var 1978.
Bittis, som gymnasieutbildade sig på Lövsta, tog gärna bilen till varhelst det vankades ishockey, lockad av stora pojkar med stora muskler.
Men det är som det ofta är i den tidiga ungdomen, livet är långt, sinnet ombytligt och båda hade förhållanden på var sitt håll innan stjärnorna stod rätt den där majkvällen på Ekbackens festplats i Garda 1982.
Det var dans till Hermans eller om det var Imagine och Bittis hade cyklat dit från Alvare i När iklädd sin nyinköpta blå täckjacksväst.
– ...och rätt som det var såg jag ryggen på en som hade en precis likadan, när han vände sig om var det Chrille!
Det skulle ta ytterligare en vecka innan de verkligen blev ett par, det var majtorgdagen i Stånga, i just den där blå Camaron.
Han bjöd henne in; ”jag är ledig” sade han, ”Jag också” sade hon, de var 22 och 20, från den stunden var de ihop och är så alltjämt. Mer komplicerat behöver det inte vara och ingen var heller förvånad. ”Jag har ju alltid sagt att det skulle bi ni”, skrockade Bittis pappa Erik, borta sedan många år.
Sju år senare, 1989, gifte de sig i kyrkan i När, som den mest självklara sak i världen. Resten av livet låg framför dem.
Men mer komplicerat blir det, antingen man vill eller inte. För livet kommer alltid emellan med mörker och vassa kanter.
Och början blev faktiskt tuff, allt hände på en gång. Efter bara ett par år tillsammans hade de köpt det renoveringsobjekt i Stånga de bor i sedan dess, de tog dessutom över Chrilles föräldrars lantbruk och samtidigt började Ainbusks resa från bygdegården i När till de största av scener. Mycket att göra, desto mindre tid.
– Vi sade, minns Bittis, vi sade när det var för mycket ’vi kommer att lösa det här, jag vet inte hur, men det kommer att gå’.
Och det har ju bevisligen gått, men alltså inte utan att det tärt och slitit.
Bittis har emellanåt varit uppslukad av artisteriet, vilket gav enorma energiboostar när barndomsvännerna – också Josefin, Marie och Annelie – stod på sin peak. Allt det där är ju musikhistoria, från showen ”More Amore” på Göta Lejon i tidigt 90-tal till de stora julkonserterna dryga decenniet senare.
Men det innebar också tider av oro och ångest. När det inte flöt höll gruppens ekonomiska risktaganden på att slå undan benen på dem och inte minst var det känslomässiga kaoset när Ainbusk till sist, för tio år sedan nu, bröt upp efter 25 år tillsammans olidligt tufft.
”Fyra kvinnor ständigt på gränsen till genombrott, sammanbrott, utbrott…och vi brottas med mycket just nu” som de vid tiden skrev på sin hemsida.
– Vi har haft många turer när det varit tufft, men vi har alltid lyft varandra istället för att sänka. Jag kan tycka att många ger upp för tidigt, men vi har hållit ihop. Jag har alltid känt Chrilles hand i ryggen när jag inte sett någon utväg. Det är jag så oerhört lycklig för, säger Bittis.
Enligt siffror från SCB gifte sig 50 796 par under 2018. Under samma år skilde sig hälften så många par, 24 598 stycken. Dessa hade då i snitt varit gifta i 11,5 år, men det är inte ovanligt att skilja sig redan efter fyra, fem år. Sverige är bland de länder i Europa som har flest skilsmässor.
Medan Bittis gick på röda mattan och log mot fotograferna höll sig Chrille hemma på gården. Där har funnits tid för tankar och att se årstiderna skifta, under olika perioder har där funnits såväl mjölkkor som grisar och köttdjur.
Sedan 2012 är den tidigare föräldragården tvärs över vägen avyttrad, det är, säger de, såväl vemodigt som skönt. I vemodet ryms det faktum att det som varit en så stor del av livet nu står tomt, i den sköna ligger att ansvaret inte längre vilar tungt på axlarna.
– I dag jobbar jag som dräng, det är perfekt, säger Chrille.
Bittis stod på de stora scenerna, drog massor av publik, fanns aldrig någon avundsjuka där?
– Nej, inte det minsta. Jag brukade vara med på premiärerna, sedan åkte jag hem igen. Det var kul men det räckte, det där var inte riktigt min grej, jag höll mig i bakgrunden.
Fotbollen och ishockeyn var istället Chrilles scen, under hans aktiva år drog matcherna mot Roma 1500-2000 åskådare, då var det liv i luckan. Sedan fortsatte han som ungdomstränare, det kom att bli hans liv, att lotsa in barnen i idrotten.
– Jo, du har alltid haft idrotten, det har varit din grej. Och jakten, det är din meditation...att vara ute i skogen, säger Bittis.
Bittis som fortsatt med musiken, nu i gruppen Glimra, och som nu arbetar på förskola i Hemse.
Och du då, när ni var på turné eller spelade länge i Stockholm eller Göteborg...längtade du hem till landet?
– Ibland tänkte jag ”är det värt det här, att vara borta så mycket?”. Särskilt sedan vi fick Nellie, hon var ofta med på turnéerna redan när hon var nyfödd. Men det funkade. Jag är alltid väldigt mycket i det jag gör för stunden, när jag kom hem hängde jag av mig Ainbusk-rocken och var närvarande här...på så vis gick det bra.
Det har gått 37 år, de har passerat livets zenit men är ändå mitt i, de har två barn som kom relativt sent i livet, Nellie och Kasper (”Att skaffa barn fick stå tillbaka för Ainbusk, det låter hemskt, men så var det”).
Deras hem är deras borg, stenhuset i Stånga är världens trygga mitt, härifrån är det nära till allt, här finns rum att renovera och åtminstone en vägg till ska bort om Bittis får som hon vill. Det var ju det där med överraskningar.
De tycks ha vuxit ihop, trots olikheter är de samma person. Bittis pratar, Chrille nickar och ler. Han behöver inte säga så mycket, det mesta sägs ändå.
När den här intervjun görs har Bittis just varit på fastlandet, en handarbetsmässa i Stockholm. Nu har hon lovat att sticka en sotarmössa åt gubben sin. Det är kärlek, det.
Jag frågar om de kommer att leva resten av livet tillsammans och Chrille säger att:
– ...jo, det hoppas jag, jag har inte funderat på något annat, nej.
För det hade väl varit en sensation om du i så fall droppat det här! Ut på lite raj-raj!
– Haha, nej, det är inte aktuellt.
Men ni är i den åldern att det skulle vara möjligt att hinna med ytterligare en ordentlig relation.
– Jo, men varför skulle vi göra det, säger Bittis. Det går alltid upp och ner i ett förhållande, det måste man vara beredd på, men det är ju ”vi”!
När ni ser tillbaka till 1982. Vad saknar ni från den tiden?
– Energi och framåtanda, kanske. Men herregud, det har varit fullt ös från början fram till nu, det räcker väl!?
Och förresten, Chrille, den där chevan, vart tog den vägen, vet du?
– Nej, ingen aning.