Lizzie finns inte mer hos oss, hon finns hos änglarna.Lizzie var min bästa lekkamrat och ungdomsvän. Vi föddes samma år och växte upp vid Botes i Etelhem. Från fem-sexårsåldern lekte vi nästan dagligen, gick sex år i samma skola och konfirmerades samtidigt. Allt detta har inte gått oförmärkt förbi och ju äldre jag blivit, ju tydligare har minnena kommit fram.Vi lärde oss cykla, på en gammal cykel med ram och det blev åtskilliga dikesfärder och skrubbiga knän. Vi lärde oss simma i Hagbyträsk och Lizzie var den modigaste av oss två och kunde snabbt dyka från pålen, som fanns en bit ute på djupt vatten. Vi lärde oss åka skridskor på Hagby vät och när Lizzie fick en egen liten sparkstötting, blev jag mycket avundsjuk. Vi slogs med sorkarna och Lizzie var alltid modigast och vågade klättra högst upp i granen i Hagby hage. Vi lärde oss dansa i Hanssons kök och vi gjorde hårlockar av maskrosstjälkar. Vi hade våra egna, hemliga smultronställen och vi visste var det fanns naikar på träskbacken. Vi visste var de röda blåsipporna fanns och var jungfrumariablommorna växte. Vi fiskade mört och abborre i Hagbyträsk, med metspön gjorda av hasselgrenar, med en kork som flöte, en sten som sänke, med fiskkrokar köpta i Lawergrens bod och med egenhändigt uppgrävda daggmaskar som bete. I början på tonåren cyklade vi iväg till sommardanserna, med nya hemsydda klänningar och med papiljottrullat hår och framtiden låg ljus framför oss.Våra vägar skiljdes, men vi har under alla år hållit kontakt. Där Lizzie gått på jorden, har hon lämnat spår och nu finns hon i sin himmel, kanske i sommarklänning och med papiljottrullat hår. Så vill jag minnas henne.
