Lars Wallenberg

Längs Gervaldsvägen i Vamlingbo bor sedan 50-talet ett antal sommargotlänningar som blivit goda vänner. Familjerna Olsson och Pettersson i Gervaldsgårdarna blev viktiga hållpunkter i tillvaron. Sist av sommarfolket kom Wallenbergs som 1967 köpte Sippmanna, då mycket nedgånget. En sensommardag kom Berit och Lasse vandrande den lilla vägen över till vår stuga med sina tre lintottar, ettårige Claes på pappas axlar. Lätt bekymrade över vad de gett sig in i. Som Lasse skriver långt senare i Hoburgsbladet:
"Allt var nära förfall. Vi låg på loftet på natten med 3 små barn och kunde studera måne och stjärnor tvärs igenom taket, som hade enkel bördning. På nätterna for vi upp, skrämda av smällande ljud. Det tog några kringsmygande, nervpirrande nätter innan vi förstod att det var kalkbruket mellan takpannorna som släppte och föll i golvet."
Vi trängde ihop oss alla elva i vårt minimala kök och åt soppa och pannkakor. Sedan dess har vänskapen varit fast. En enastående flit utvecklades inne på Sippmanna. Åren igenom ljöd hammarslag, brukblandare, en och annan osande ed över till oss. För att inte tala om gräsklippare, motorsåg och röjsåg under senare år. Lasse i sina alltmer slitna blåbyxor, gråa av kalkdamm liksom hans hår och ansikte. Kronan på verket kepsen från Norrbys järnhandel.
Resultatet av all denna möda är en underbart vacker gård, en prydnad för hela Storsudret, en verklig kulturgärning.
Som ett långt pärlband finns de där, minnena av kaffestunder, grillning i solnedgången vid Ragnas strand (Bjärges länningar), baden vid Austrestranden, ändlösa diskussioner - sällan var vi överens - snacket runt Annie Gervalds köksbord, dansen, musiken, sången och alla de glada skratten. Också de sista tuffa årens vemodiga möten, i vetskap om att det kanske var sista gången vi sågs.
Lasse är borta nu men kvar till tröst har vi bilden av alla goda och glada stunder vi fick ha tillsammans.

Britta och Göran Holm
Gervalds, Vamlingbo