"Jularna som hämtade ur Fanny och Alexander"

Vår biskop, författaren och filosofen Lennart Koskinen har ett liv rikt på erfarenheter. Han har varit sjömanspräst i Sydamerika och ingivit arbetslösa framtidstro som arbetslivspräst. Han har skrivit om de moderna dödssynderna och varit domprost i Stockholms domkyrkoförsamling. Sedan hösten 2003 är han vår biskop och högste ledare för SKUT, svenska kyrkan i utlandet. Vi träffas i hans arbetsrum invid Helge Ands ruin i Visby för att samtala om julen.
Julen är här. Ordet jul är laddat med många känslor och tankar. Det kan vara att tända ljus, att känna värme och gemenskap. Att fyllas av förväntan och glädje. Att fira minnet av Jesu födelse. Men julen kan också innebära, att uppleva stress och krav, ensamhet och oro.

Jourhavande
Under flera år, arbetade biskopen som jourhavande präst. I snitt var sjätte sekund ringde det samtal dygnet runt. Ungefär hälften av alla frågor berörde temat ensamhet.
Under julen, en tid när vi särskilt behöver känna oss delaktiga i ett socialt sammanhang för att må väl, förstärks känslor av utsatthet och stress. Roten till detta, anser biskopen, ligger i alla krav vi människor känner inför julen.
- Jag skulle önska att människor insåg att de blir manipulerade av alla måsten som tvingas på dem i samband med julen. Och att de tog sig tid att fundera över dessa. Att de gjorde uppror! Man bestämmer faktiskt själv. Stressen visas också av det faktum att fler och fler människor väljer att resa bort till jul. Tendensen är, att människor inte längre reser till ett land utan ifrån ett. Och då är något fel.

Barndomen
Biskopens barndoms jular kunde ha varit tagna ur Bergmanfilmen Fanny och Alexander. Han växte upp i Helsingfors i en högborgerlig familj. Fadern var affärsman och egen företagare och modern arvtagare till ett textilimperium.
Förutom föräldrarna fanns också en syster och tjänstefolk. Släkten var stor, man åt och drack, sjöng och lekte och fördrev tiden med utfärder med häst och släde. Naturligtvis lästes också julevangeliet även om familjen inte var dogmatiskt religiös. Många jular firades i Åbo där en stor del av släktingarna bodde.
På julaftonen samlades man klockan tolv vid stadens torg där en stor människomassa lyssnade till borgmästaren som under mycket högtidliga former proklamerade julfreden, som varade fram till tjugondag Knut.

Hederlighet
Begicks det några brott under den tiden straffades den skyldige dubbelt så hårt som i vanliga fall.
- Vad skulle du önska dig när de gäller vårt julfirande?
- Ett större mått av hederlighet. Som det är nu blandas tre högtider ihop: det hedniska midvinterblotet, dagens ensidigt kommersiella firande och Jesu födelsefest.
Midvinterblotet, berättar biskopen, firades bland annat för att mana fram ljuset, det åts och dracks kopiöst. Asatrons berättelse om galten Särimner som man kunde slakta och äta hur många gånger som helst, var grunden till slaktandet av julgrisen för att aldrig behöva svälta.
Det nordiska bruket att äta julskinka har fortfarande sitt ursprung i detta. Utan skinka ingen riktig jul, det tycker biskopen också.
Men det kan ha sitt intresse att veta bakgrunden. I en judisk tradition äter man ju aldrig fläskkött.
Julens kommersiella aspekt är förstås viktig ur en nationalekonomisk synvinkel och skall inte underskattas. Biskopen vill absolut inte moralisera över folks julfirande, men menar att firandet av Jesu födelse ändå är något annat.
- Julklapparna kan vi ju välja att se som våra födelsedagspresenter åt Jesus, ungefär som de vise männens gåvor vid krubban. Men Han behöver varken guld, rökelse eller mylla och vill hellre att vi gläder varandra och särskilt barnen.
- När vi nu faktiskt har religionsfrihet är vi fria att välja. Men, välj då också in stressfriheten, utan att blanda ihop krav och förväntningar från tre olika håll!
Vi kommer in på julevangeliet och biskopen berättar om kärnan i detta.
- Julevangeliet visar oss ett kosmiskt och historiskt skeende som faktiskt hände vid en viss tid på en viss plats. Det är himlen som inkarneras, tar kroppslig form här i vår synliga tillvaro på jorden. Det är nerifrån Gud närmar sig människan, från ett litet barn, inte uppifrån.
Vid tiden för Jesu födelse hade kungarna kaldéer, personer som både var astronomer och astrologer, i sin tjänst. Julevangeliets tre vise män var sannolikt just sådana.
I profetiorna förutsades att ett starkt sken skulle synas vid den nye härskarens födelseplats och att händelsen skulle äga rum i fiskarnas tecken. Fiskarna var Palestinas astrologiska stjärntecken. Då Jesus föddes stod planeterna Saturnus och Jupiter över varandra och bildade ett mycket starkt och ovanligt sken.
Planeten Jupiter symboliserade enligt gammal tro världshärskaren, och planeten Saturnus den yttersta tiden. Då kaldéerna såg ett sken som lyste över Palestina, drog de den naturliga slutsatsen att den yttersta tidens världshärskare skulle födas i Palestina.
Vägledda av judiska profetior begav de sig så till Betlehem, där de fick uppleva den första julens gudomliga skeende. Betlehemsstjärnan var alltså ingen stjärna, även om man sedan har trott det, utan det starka skenet från planeterna Jupiter och Saturnus.

1977
- Finns det någon jul du särskilt minns?
- Det skulle vara julen 1977.
Biskopen berättar. På en liten ö i Västindien står han på stranden. Det är becksvart och julaftonskväll. Luften smakar hav, allt som hörs är det eviga bruset från havet som möter jorden och drar sig tillbaka igen.
Plötsligt hörs fjärran ifrån toner av sång. Efter en stund lyser tolv ljuspunkter upp det dunkla havet. Tolv jollar upplysta av facklor glider sakta in mot ön.
Passagerarna är skandinaver som tillhör Lennart Koskinens segelsällskap i den västindiska övärlden. Ön de nu stiger i land på heter Bequia Island, och är en gammal slavö där 400 kristna färgade urinvånare bor.

Lånad kyrka
På ön finns en liten kyrka utan tak som ligger en bit från stranden. Den lokala prästen har lovat skandinaverna att få låna kyrkan för att fira "julåtta", julmässa klockan åtta på kvällen. Men, under dagen som gått, hade ryktets spritts bland lokalbefolkningen att en vit präst skulle hålla mässa i deras kyrka.
När så det skandinaviska följet tågar in i den lilla spartanska kyrkan, sitter redan alla 400 urinvånare där!
När skandinaverna hämtat sig efter en stund, placerar Lennart Koskinen de svarta besökarna till vänster och de vita till höger i kyrkan och håller sedan en mässa växelvis på engelska och svenska. Mässan avslutas med att alla omväxlande sjunger julsånger på båda språken.
- Jag minns hur deras julsånger var oerhört starka och glädjefyllda. Efteråt samlades alla utanför kyrkan och åt ett slags knytkalas med mycket frukt och kokosnötter.
- Det var en sann förbrödring, ett sant möte mellan olika människor. En upplevelse av frid på jorden.