Johnny Hoas Vår vän och mentor
från ärans fält, smyckat nu av
sorgens rosor?
Söker du en bergbäck genom
skog av ek, fast nyss du vilade
vid öppen famn i ljusets hjärta?
Söker du ett slott med blinda
hörntorn, ett rum av tystnad
bakom reglad dörr?
Jag ser dig rida bort och ser
hur själva rädslan sitter
trygg och vaksam som furstens
jaktfalk på din starka hand.
Jag ser dig rida bort.
Vad kan jag ha att säga, när
jag, glömsk av varje vidd och
stillhet lyssnar ångestfyllt till
slag av flydda hovar?
Vad kan jag ha att säga dig
om havets våg, och åskans
gång?
Jag ser dig rida bort,
för dig finns inget borta.
Ty ditt hem har tankens
synkrets. Jag ser dig lämna
denna trakt för alltid, fast
för dig finns ej för alltid.
Ty din tid är rund,
som ekens krona.
Vart vill du rida hän,
du Riddare
svept i Järnets röda mantel?
Till lejonet, som räcker
gryningen sitt hjärta?
Till Örnen, som sträcker
himmelen sitt svärd?
Vart tänker du dig hän,
du store,
Vad söker du där bortom
tid och rum?
Ja, aldrig, aldrig ger du
svar om väg och dofter,
till den som ängsligt
räknar sina sorger,
spökligt lagda, en till en,
av dessa hovar
som varje timme isar blodet
med sina flydda slag
Å, jag tror mig ändå veta,
fast flydda hovars slag
mig stänger,
Vad du skall finna bortom
slott med blinda hörntorn,
solens skälvande kristaller
I en stillnad bergsbäcks vatten,
och hästens vita stjärn.
Å, jag tror jag vet det
nu när sorgen strömmar in
i sinnet, och bittra tårar faller
på min kind
för nyckningar i
sommardagens hetta.
Vad rör väl havets våg och
åskans gång, vad rör väl,
milsvitt mindre Örnens flykt,
den som inom kort skall smaka
alla frukter, alla solars kärna,
den, som fylld av kärlek
ut till lansens spets
av falken snart skall motta
i sin hand den blomma
som slår ut i eld
fritt från Karl Vennberg
Åter, och återigen drabbas vi
av sorg och saknad. Johnny,
du kan inte längre stödja oss.
Nu får du lysa oss,
med din frånvaro.
Så jobbar vi med nyheter