John Brusell in memoriam
Hans många mycket vältaliga systrar passade på honom och fadern, "Mekka" kallad, hade en handelsträdgård i Upplands Väsby. Modern, "Miksan" kallad, kom från Småland och hennes far var en känd predikant som gick under namnet "Fiskarn".
"Mekka" var en mångsidig person och var uttagen i olympiatruppen i friidrott och skulle ha sprungit 10 000 meter i Olympiaden 1916.
Det blev ingen Olympiad det året - det Första Världskriget hade brutit ut och inga Olympiader hålls under sådana förhållanden.
Men den lille Johan, som kom att heta John, beundrade faderns kraftfulla löpning när denne sprang ikapp med godståget mot Stockholm.
Likt sin far spelade John också fiol och väckte tidigt uppmärksamhet med sin rena ton. Musiklärarna i Upplands Väsby uppmuntrade honom att spela och när John var i tonåren erbjöds han en friplats på musikhögskolan i Stockholm. Men det blev ingen sådan utbildning. Det var något hotfullt över en karriär inom symfonien ansåg "Mecka" och avrådde sin son å det bestämdaste och menade att han hade bättre framtidsutsikter i mindre ogudaktiga sammanhang.
Så kom Andra Världskriget och krigets vindar förde den "inkallade" John till Haparanda där hans blivande hustru gick på lärarseminarium. Där beseglades Johns öde och kärleken segrade över alla pockande musikerambitioner. Han hoppade på en lärarutbildning i Karlstad och efter ett antal romantiska år blev det giftermål och en förstfödd son i Muodoslompolo där John och Ruth, hans unga hustru, bägge tagit tjänst som lärare.
Ruth var född där och Læstadianismen var fortfarande stark och Johns fiol betraktades med ännu större misstänksamhet än någonsin bland missionsförbundarna i Upplands Väsby. Kyrkorgeln i Muodoslompolo kyrka som låg vit på höjden ovanför byn blev istället Johns instrument. Åren i yttersta provinsen var fyllda av vardagsbestyr och hemliga drömmar om musik och litteratur.
När bäste vännen Åke Cronvall, salig i åminnelse, kom på besök tog sig drömmarna verkligt uttryck i bild och dikt, Åke målade och tecknade de midnattsolsglödande myrarna och John skrev och musicerade. Var och en övertygad att den andre skulle gå långt som konstnär.
John flyttade med sin familj till Lekvattnet och bytte de norrländska glesa skogarna mot den mer tättväxande Värmlandsskogen och kyrkorgeln i Lekvattnets kyrka var ännu mer hårdspelad än den i Muodoslompolo. John och Ruth tog sig an den grundläggande utbildningen av Lekvattnets ännu många barn och ungdomar och stannade i många långa år och fick ytterligare en dotter och en son.
Under de stilla kvällarna i Rottnadalen, när Rottnaälven sakta strömmade ner mot Torsby, Sunne och mötet med Klarälven satt John och skrev kapitel efter kapitel om Rovlund Grodeboaren, en pseudonym för målaren Åke Cronvall, och dennes makalösa livssaga. Sommarloven ägnades åt resor i Europa.
När Sputnik sköts upp och drog över natthimlen stod kantorn och kyrkvaktmästaren och deras familjer på skolgården och tittade. Barnen gjorde stora ögon och en ny tid randades. John längtade till sina gamla hemtrakter och en plötslig förflyttning till Upplands Bälinge och villabygge därstädes följde med ny kyrkorgel att traktera i Nathan Söderbloms gamla kyrka. Men nu hade fiolen kommit fram ur sitt hemlighetsfulla fodral och Uppsala Akademiska kapell blev snart hemvist för John och hans fiol.
Doktorspromoveringar och konserter i Uppsala - lärargärning i Upplands Bälinge och somrarna på Fårö. En oavbruten rad friska och tornsvalesvirrande somrar på Lauters - från 1973 till 2006 - och en evighet vid Kyrkviken.
"Mekka" blev inte Olympier, John blev inte soloviolinist, men det var ytterligt nära, endast tillfälligheter och krigisk oro gjorde de stora karriärerna om intet. Det var också kanske denna oro som gjorde att familjens trygghet fick gå före allt annat. I vått som torrt gick familjen först - konstnärskapet sedan.
Motsatserna möttes sista dagen i Johns Brusells liv när han gav uttryck för att han ville höra musik av den norske violinisten Ole Bull - där denne valde äran och soloberömmelsen valde John Brusell familjen och platsen bland andraviolinisterna.
Vi som blev valda känner en stor tacksamhet för detta val och känner idag en djup saknad.
Så jobbar vi med nyheter