"Jag skriver för att försöka förstå"

Alla kan lära sig något av naturen, anser Stefan Casta. Fascinationen för djur och natur har följt honom i alla år och färgat hans författarskap. Barns angelägna frågor sätter igång honom.
- Det är krävande att skriva till publik i åldrarna fem till femton. Om inte tilltalet är rätt eller om man försöker göra sig märkvärdig genomskådas man direkt och faller platt till marken. Det är oftast barn som tänker de stora tankarna och ställer de djupa och fina frågorna som sätter igång mina tankar, säger Stefan Casta.
Genom hans arbetsrumsfönster hörs hönsens outtröttliga kackel ute på gården. För den invigde lyder budskapet: ett ägg har just värpts.
Det enorma skrivbordet är överbelamrat med böcker. Trots oredan sägs en viss ordning råda.
- Det skvallrar om att jag är en känslomänniska som tror på intuition.

Det som däremot inte syns är Stefans trogne följeslagare Pimse. Katten, som dog för två år sedan, hade sin stamplats vid fönstret och var en uppskattad arbetskamrat.
- Jag tror att man kan kommunicera med djur. Vi pratar mycket med våra får. Vi kan lära oss enormt mycket av naturen. Vi kan lära oss långsamhet och att leva mer eftertänksamt utan att rusa hela tiden. Det är inte den som springer fortast som blir mest harmonisk.
För småstadspojken med rötter i både Vadstena och Norrköping vaknade kärleken till djur och natur vid Vättern. På bryggan, inte långt från sommarstugan, låg han på mage och begapade abborrar som simmade omkring.
- Jag kunde inte sluta titta, de var så vackra.

Ungefär då drömde han om att skriva när han blev stor. Längtan efter att skriva böcker växte sig allt starkare under åren som reporter, först på Norrköpings tidningar och sedermera på Sveriges Radio och Sveriges Television.
Vid 33 års ålder var längtan så stor att han sade upp sig och blev barn- och ungdomboksförfattare. De magra åren överlevde han tack vare ett uppdrag som frilansande naturskribent för Hemmets Journal.
Trots ett 40-tal barn- och ungdomsböcker, läsarkrets i flera länder och prestigefulla hedersbetygelser som Augustpriset, Nils Holgersson-plaketten och den tyska Silverfjädern kallar han sig inte för författare, utan "fattare" - med en god portion glimt i ögat.
- Jag skriver för att försöka förstå, för att utforska och är väldigt glad över att skriva för barn och ungdomar. För dem är innehållet viktigast och inte personen bakom boken. Det är skönt att slippa bli kändis och kunna förbli en vanlig människa.