VISBY Tommy Wahlgren har hela livet tjänat sin lön genom rösten men plötsligt kom orden inte ut som de skulle. ”Jag tänkte om jag inte kan prata, vad ska jag göra då?”. Som den offentliga person han är vill han uppmana alla i samma situation att tidigt söka vård.
Det var på planet mellan Arlanda och Frankfurt som det låste sig. Det var den 14 november och Tommy var tillsammans med hustrun Ingrid och två vänner på väg till en tvåveckorsvistelse i Sydafrika.
Med en timme kvar till landning gick Tommy på toa och när han återvände till stolen kunde han inte uttala ordet ”säkerhetsbälte”.
– Jag stod där och pekade och sa ”vad heter det”, berättar han.
Orden borta i ett enda slag. De fanns i tanken men kom inte över tungan. Det är så han minns det, som att kopplingen upphört.
I efterhand har läkarvetenskapen upplyst honom att han drabbats av en så kallad TIA. En snabbt övergående tillfällig syrebrist i något av hjärnans blodkärl.
Omkring 12 000 svenskar, yngre som äldre, drabbas varje år av en transitorisk ischemisk attack, vilket TIA står för. Det orsakas av en liten propp som löses upp innan det hinner orsaka permanenta hjärnskador. Studier har visat att runt tio procent av de som fått en TIA drabbas av stroke inom två dagar.
Solen lyser över Visbys röda tak den dag vi träffas för den här intervjun. Från Wahlgrens fönster syns stora delen av världsarvsstaden och där bakom Östersjön med sin grönsvarta ton.
– Vattnet skiftningar upphör aldrig att fascinera, säger han.
Kaffe i kopparna och huvudet fullt av tankar, nu när han färdas några månader bak i tiden.
Han har genomfört många intervjuer genom åren, Tommy. Han har såväl ställt frågorna som varit den som har svaren. Under åren på Svenska Spel var han citerad i media 500 gånger om året.
Men aldrig tidigare har han pratat om sjukdom som härjat i hans egen kropp. Det är så klart något helt annat än att dra en lottorad.
För det kunde ju varit över den där dagen, det är en senkommen insikt. Eller som Tommy väljer att uttrycka det:
– Jo, man fick sig en tankeställare.
På vilket sätt?
– Att jag hade tur att det gick tillbaka så snabbt, att talet kom tillbaka. Efteråt har jag förstått att jag naturligtvis inte borde fortsatt resan. Att allt kunde ha gått mycket, mycket värre. Men sådant är alltid enkelt att förstå i efterhand.
Vi ska återkomma till de där tankarna och även till insikten av att faktiskt ha blivit äldre, att vara inne på upploppet; ”Bara 100 meter kvar av 400-metersloppet” som han säger, Tommy, han som tänker bli 100.
Men först tillbaka in i kabinen på det där SAS-planet där han kämpade med att få ur sig ordet ”säkerhetsbälte”.
Han som alltid pratat och vars riviga röst tillsammans med den kala flinten faktiskt är ett varumärke. All radio, all tv, alla moderatoruppdrag.
Att han gick i pension 2007, i en ålder av 62 år, innebar endast att han gick ner till omkring en halvtid.
– Jag tar det som dyker upp, moderatorgrejer här på Gotland och på fastlandet, jag gör lite på Almedalsveckan, ”Öppet forum” för Destination Gotland och inte minst viktigt ”Vi i femman” i radio. Det är kul, det ligger nog i min natur att hålla igång. Så det är klart att den tanken kom; ”vad ska jag göra nu!?”.
Tommy och Ingrid har varit gifta sedan 1969 och känner varandra utan och innan. Nu, högt upp bland molnen, var hennes livskamrat plötsligt tyst.
– Och det är ju lite ovanligt, som hon säger med ett skratt då hon sitter med under intervjun.
Det är mycket skratt runt bordet, så är det alltid när en fara bedarrat. Som ett slags försvar, tänker jag. Men under ytan ligger allvaret latent.
Ingrid kollade ansiktet, nej inget som hängde. Hon gav honom sin bok och bad honom att läsa högt, nej, det gick inte. Tommy försökte för sig själv berätta skrönan om Bröderna Byströms begravningsbyrå, den han kunnat utantill så länge han minns. Inte heller då kom orden.
Allt gick så fort över, fem minuter, inte mer. Men mitt i tystnaden och långt hemifrån kändes det som en evighet. Tommy blev, säger han, inte rädd, mest förvånad men Ingrid var fylld av oro och ville att de skulle avbryta resan.
– Men jag stod på mig. Talet kom ju tillbaka och när vi sedan landade för byte kände jag ingenting alls.
…så de klev snabbt på planet till Johannesburg.
Det skulle kunnat vara det dummaste Tommy Wahlgren gjort.
Jag tänker under intervjun: Det här har hänt, ändå har ingenting hänt, allt är som vanligt. Så varför är jag här? För en svart rubriks skull? Kanske för min egen rädsla att drabbas och glad att jag sluppit. Jag minns min egen mor, borta nu sedan många år. Minns hur hon fick vad som måste varit just en TIA utan att jag förstod. Hennes prat plötsligt obegripligt – och en isande känsla gick genom min kropp. Vad ska jag göra nu? Hur blir det med allt? Efter en kvart kom talet åter.
Läkaren på Visby lasaretts neurologavdelning spände ögonen i Tommy, det var i början av december, en allvarlig blick som inte vek en millimeter:
– Jag förstår att du är en sådan där A-människa som håller fem bollar i luften. Det går inte längre, du måste ta ner dem, en boll om dagen är tillräckligt.
Och det är ju inget man säger emot, som Tommy säger. Han blev i själva verket rätt spak.
Bakom sig hade han 360 mil i buss runt Sydafrika, en upplevelse för livet, leoparderna och girafferna på safarin i Krugerparken, det blå vattnet utanför Godahoppsudden…för att efter besöket på vårdcentralen tvingats få skjuts till akuten där hela batteriet drog igång med följsamhet och perfektion.
– Jag behandlades som en strokepatient fast det var två veckor sedan det hände. Men nu vet jag mer än jag visste då.
Och det här är vad han vet: Tiden direkt efter en TIA är den mest riskfyllda, då är faran för en fullt utvecklad stroke som störst, var tionde drabbas inom två dagar, har forskningen visat.
För första gången sedan han var sex år och drabbats av scharlakansfeber blev han inlagd på lasarettet, tre nätter låg han där och behandlades med värme av personalen.
– Jag skrev ett mejl till min gamla arbetskamrat på Svenska Spel, Marie Loob, som ju är sjukvårdsdirektör nu, och berömde henne för den fina personalen, de är makalösa när det verkligen gäller.
Det har åter blivit vardag hos Wahlgrens, det är två månader sedan de kom åter från Sydafrika. Men allvaret i en TIA har ätit sig in, för redan har sållningsarbetet bland alla uppdrag påbörjats.
Vid årsmötet i mars avgår han som ordförande för Gutamålsgillet, en post han haft i 13 år. Han avser att även rensa sin kalender ytterligare.
– Den där negativa stressen, att ha något som hänger över en hela tiden, den vill jag ha bort, den är inte nyttig. Engångsgrejerna är ingen fara, de känner jag att jag bara mår bra av.
Tommy twittrar inte, har inte Facebook eller Instagram. Tack och lov, tänker han nu när han uppmanats att varva ner. ”Jag skulle gå in i varje diskussion, haka på allt, det vet jag”. Och det vore förstås inte så bra med det facit han i dag har i hand.
En inte oviktig detalj i hela sammanhanget är förstås att Tommy faktiskt kommit till åren. Han fyller 75 i år, då är det omöjligt att hålla igång som när han var 20. Slutet kommer närmre, det är livets obönhörliga gång.
I en annan intervju jag gjort med dig sade du att du skulle bli 100 år.
– Ja, och det tänker jag fortfarande bli. Men jag är ändå ingen ungdom längre.
Och det tar emot att inse?
– Ja, det gör ju det. Fast jag måste förstå att jag är inne på det där upploppet, nu har jag fått min första dosett med medicin och sannolikt blir det mer mediciner med åren.
Tommy säger att han ställer upp på den här intervjun för att uppmana andra att ta signalerna på allvar.
Så många fler har drabbats så mycket värre, men som offentlig person, faktiskt i hela livet, föräldrarna drev lanthandeln i Lokrume där Tommy hjälpte till att väga snus och skära korv och var som handlarns son välkänd i bygden, jo, som offentlig person känner han att han ändå har en möjlighet att höja ett varningens finger.
– Lyssna på kroppen, det är min hälsning. Men samtidigt förstår jag att det kan närma sig hypokondri, man kan inte springa till vårdcentralen med allt…men försvinner talet är det kanske dags.
För egen del tycker han det blir enklare att leva genom att säga som det är. Det har funnits cancer i familjen och inställningen var densamma då. De berättade som det var.
– Du vet, folk frågar ”hur är läget?”…då säger jag inte ”bara bra”, jag säger att det är lite si och så, att jag drabbats av en TIA. Det blir så mycket enklare än att gå omkring med hemligheter.