Ett skratt har tystnat. Ett liv har släckts. Gunvor är död. Jag får budskapet via telefon. Ett stilla regn mot Stockholms gator där jag tar emot samtalet. Jag förstår att himlen gråter. Gunvor var min gamla chef, min första riktiga chef och hon blev en kär vän. Det var Gunvor som förde in det bullrande stora härliga skrattet i mitt liv. Det var Gunvor som trodde på mig. Helt utan några som helst odds till min favör anställde hon mig. Jag var 17, hon var 57. Året var 1979 och vi jobbade två år tillsammans i hennes blomsteraffär Buketten på Öster. Vi hade så kul ihop. Trots att det var över 30 år sedan vi möttes för första gången har vi haft kontakt genom åren. Nu finns ingen som svarar i hennes telefon. Nu kan jag inte längre skicka vykort och nya böcker. Adressat saknas. Det är vemodigt. Hennes glada skratt har tystnat, men Gunvor lever vidare tillsammans med oss alla som fick förmånen att träffa henne. För mig var Gunvor handlingskraft, värme, mod och livsglädje. Gunvor, så underbart att jag fick förmånen att ha dig i mitt liv. Du finns för alltid i mitt hjärta.
