Gunn Hoffman

Nu har det gått ett år sedan min syster Gunn lämnade oss och saknaden är oändligt stor. Hon finns i mina tankar varje dag. Tänk, så många mysiga samtal vi hade. Det var ofta hon som tröstade och uppmuntrade mig då jag mådde dåligt fast hon hade det värre. Ofta avslöt hon med att säga, vi skulle vara positiva och att nu är vi på G. Gunn hade den inställningen att allt bara kunde bli till det bättre.
Så Lolle och Gunn åkte till Vidarkliniken i Järna för en behandling. Med stolthet visade hon upp sin målning i akvarell då Netta och jag kom på besök. Där var så vackert och rofyllt och vi kunde se att detta gjorde gott för båda.
Lolle han tillverkade det mesta för Gunn, allt för att hon skulle ha det bra. Han fixade ringledning, armstöd, sängbord ja allt efter de behov hon hade och fick under tidens lopp. Deras kärlek blev bara starkare och djupare och det var underbart att se dem kramas och pussas ofta och mycket.
När vi till slut förstod att Gunn skulle lämna oss så var vi inte förberedda. För visst såg vi att hon var märkt av sin sjukdom men inte att det skulle gå så fort den sista tiden. Det var så mycket jag ville säga till henne men kanske är det så att mycket blir osagt.
Gunn fick avsluta sin tid i hemmet. Familjen fanns hos henne och döttrarna skötte henne med största omsorg och kärlek. Änglar tyckte hon mycket om och en så god och vänlig människa som Gunn så lär hon vara en ängel med de vackraste leende, hår av glänsande guld och klädd i en klänning så vit som gnistrande nysnö. På gravstenen har Niklas ritat en ängel som ligger på knä och tittar ner. Kanske är det vad hon gör, tittar på oss. En dag skall vi mötas, för inte är det väl sista gången som Gunn sagt till mig att nu är vi på G? Jag älskar dig kära syster.