En musikant har lämnat oss Till minne av Lars Nilsson
Så hade han lyssnat i barndomen också, när storasyster Gullan fått ett piano, han lärde sig snabbt, och när brandbilen tjöt kunde han direkt ange tonarten. Men det var efter katastrofen.
Denna kom när han var fem år. Innan var allt bara lycka. På lediga stunder tog pappa Kalle fram sitt dragspel, när han inte tog med sig familjen på fisketur, lekte eller bara fanns till. Men så kom hjärtinfarkten - och pappa fanns inte mer.
Nu måste mamma Nanny börja på porslinsfabriken. Och lille Lars fick gå i "småbarnsskolan", en sorts pionjärdagis i kristen anda. Det blev att åka spårvagn, med Gullan på morgonen och ensam hem. En dag hade han med sig sin ABC-bok. Stolt visade han upp den för konduktören och sa: "Här står en dikt om ett barn som fruktar Gud. Skall jag läsa den?" Ja, det fick han, och därtill en hel tioöring.
Det handlade alltså inte om rädsla utan om respekt. Den respekten lämnade honom aldrig.
Med tiden fick han fler intressen. I Sydöstran kunde man en dag läsa: "Lasse liten bäst på plan", det var fotboll förstås, och i pingisklubben vann han 1.a pris i pojklaget. Han gjorde stora framsteg på pianot, upptäckte den klassiska repertoaren, och när Sonnys orkester sökte en jazzpianist valde de honom. Det dansbandet anlitades flitigt av traktens ungdom.
Men - musik var inget framtidsyrke, så tänkte man då. Så han flyttade med syster och svåger till Norrköping och genomgick Tekniska gymnasiet. På helgerna fortsatte han att spela upp till dans men fann med tiden miljön något ytlig. Som färdig byggnadsingenjör fanns gott om jobb att söka, och efter militärtjänsten hamnade han i Stockholm på Arne Johnssons firma i Wennergrens center. Han hyrde ett inackorderingsrum, och för sin första lön köpte han ett piano på avbetalning. (Att det fastnade i dörröppningen var inget problem, in skulle det.) Och när han ganska snart fick erbjudande om en tvåa i Bergshamra var pianot den första möbeln plus en luftmadrass. Då hade han redan hittat sin fru.
Det var i Betlehemskyrkan. Han hade nu alltmer börjat närma sig nu den sakrala musiken, besökte olika kyrkor, och i EFS fann han vad han sökte, innerligheten i tron, gemenskapen, och inte minst körsången. På hans notställ fanns nu psalmer, kristna klassiker och andliga visor. Och vigselprästen var gotlänningen Fredrik Almqvist.
5 juni 1962 var en lycklig dag. Då föddes dottern Åsa, och folk som mötte honom på gatan efteråt undrade kanske över promillehalten, men det var av ren glädje han dansade fram och sjöng "I denna ljuva sommartid". Det var också till henne han skrev sin första komposition, "Vaggvisa". Men det var inte den sista. Lådor och skåp är fulla av musikaliska alster, en del utgivna, de flesta ej. Han var inte de vassa armbågarnas man.
Så kom flytten till Malmö Arbetsmarknaden hade börjat kärva, fast det blev nytt jobb. Och så föddes Mats, en vinterdag med isande vind. Men glädjen var lika stor. Och snart blev det villa i Oxie, där barnen fick skola och kompisar. Mats fick sin gitarr, och far och son har sedan dess musicerat ihop.
På 70-talet slog lågkonjunkturen till. Då inträdde ännu en lycklig dag: Lars blev arbetslös. Äntligen fick han möjlighet att göra det han mest ville - spela. Han omskolades till kyrkokantor i Lund, spelade i Klosterkyrkan, sedan i Hyby. Där ledde han en stor kyrkokör bl.a. För att inte tala om Spårvägskören i Malmö (spårvägen hade upphört men inte kören, det var en manskör.) Han var också lärare i Svedala kommunala musikskola.
1990 gick flytten till Gotland. Där hade ju familjen tillbringat somrarna, och han kände suget dit, inte minst efter alla fina kyrkorglar, som han värderade högt. Hans första tjänst var vikariat i Klinte. Den nyinköpta flygeln fick förstås egen transport. En viss turbulens inträdde i boendet, men 1992 inköptes huset vid Högklint, en ljuvlig oas men en arbetsam sådan. Där fick han användning för sina byggkunskaper, liksom vid bulhusbygget i Kuse änge. Höjdpunkterna var ändå när barnbarnen kom på besök.
Sedan blev han kantor i Stenkumla pastorat fram tills pensioneringen. Det var med största glädje han gick in i arbetet, den glädjen följde honom intill slutet. Han älskade gudstjänsten, dess liturgi och sammanhang, och sökte alltid inordna sin insats i det aktuella temat. Förberedelsen var han noga med, inte minst att sänka tonläget i alltför svårsjungna psalmer. Och när Träkumla fick sin nya piporgel var Lars starkt inblandad. Han fick också rycka in på många vakanser i olika kyrkor.
Lars var en tålmodig man. Men två saker uthärdade han inte: Ostämda instrument - och förtal av icke närvarande personer. Där satte han stopp, i skarpa ordalag.
Och två saker missade han sällan: Dagens dikt och helgmålsringningen. Då stannade arbetet upp.
Hans glädje i musiken tog sig uttryck på många sätt. Musiklyssnarcirkeln i vardagsrummet med grannarna, "Från jazz till klassiskt" på Fridhem, Oratoriekören, "Lirarbandet" som fick taket att lyfta därhemma men aldrig hann spela offentligt, för att nämna något. Och inte minst den stilla aftonmusiken före natten, aldrig utan Chopins "Largo" och "Så går en dag".
Sin sista tjänst gjorde han i Hogrän kyrka den 3 februari. Då bar han nog redan på den bakterie som ändade hans liv. Han somnade in så fridfullt, under sång.
Nu blommar snart körsbärsträden på nytt där hemma vid Högklint. Snart kommer turisterna till stugan på tomten. Som den gången i de röda bärens tid, när flickan steg ur bilen, stannade till i förundran och sa:
"Mamma, vi har kommit till Körsbärsdalen!"
Så jobbar vi med nyheter