En annan mission i Kosovo
"Pappersarbetet" består i att jag läser varje polisrapport och sorterar ut det som kan vara viktigt för KFOR. Grova och etniska brott som kan få en inverkan på situationen i regionen.
Därefter söker jag igenom databaserna efter de inblandade i brotten, finns de i databasen eller på KFOR´s lista över efterlysta förbrytare så får andra enheter inom KFOR veta detta och vidta åtgärder.
Som tur är jag ute mycket och rör mig i hela Kosovo. Trafiksituationen är lite annorlunda än vad man är van med. Man kör som om det gällde livet och det gör det tyvärr för många. Jag kör mycket på vägarna, så man får se trafikolyckor nästan dagligen. Vanligtvis är det mindre olyckor med plåtskador men olyckligtvis så inträffar det värre trafik-olyckor. Förhoppnigsvis så kommer vintern och snön att dämpa tempot och trafiktemperaturen en aning.
Intrycken är många och har tagit mig med storm. För det första så är Kosovo ett mycket vackert land med stora öppna ytor och med vackra bergsformationer. Det andra är att folket är vänligt, med få undantag. Visst kan man råka ut för glåpord eller att de spottar på bilen men det får man inte fästa sig vid. Angreppet är inte personligt utan på det som jag företräder, KFOR.
Befolkningen är trött på inre stridigheter, korruption men har en stor framtidstro och vill skapa något nytt. Hur det nya skall se ut råder det delade meningar om, politiken skiftar från ultranationalistisk till moderata inslag. Sjutton (17) politiska partier och ett antal grupperingar som står utanför den demokratiska boxen. Militanta extremister som vill störta och förändra med våld.
Bitterheten mot KFOR är mycket låg men desto större mot UNMIK. UNMIK styr landet och ses av vissa som en ockupationsmakt. Attentat mot UN-bilar är relativt vanligt, det senaste är att måla till två bokstäver, F&D. FUND som betyder (engelska) END. Man vill att UN´s makt skall upphöra och åka hem.
Min första månad har inneburit många ovanliga arbetsuppgifter, vissa mycket trevliga och några mindre angenäma. Ett av de roligaste minnen jag har är när jag fick översätta ett antal papper från Sverige. Det var papper från mannens bror i Eksjö, alla intyg var för att få brödernas mor till Sverige. Han ville ha dit sin mor för barnets födelse. Brodern i Kosovo fick veta att broderns fru var med barn vid detta tillfälle. Att se lyckan i ansiktet var underbart.
En vardaglig uppgift är att bevittna en protestaktion eller demonstration i Pristina. Den största protesten (hittills) var lärarnas manifestation genom staden, 5000-6500 lärare som ville ha ut sin lön. Skolorna har varit stängda några månader men har åter öppnat (31 okt -05 ).
Jag talade med en far och han uttryckte sin tacksamhet att sonen fick gå tillbaka till skolan, "de har glömt så mycket av kunskapen, det är ett förlorat år". Att höra detta och veta hur hur mycket skolan betyder för barnens framtid gör att man undrar över sitationen i Sverige. Vilket synsätt har vi till skolan och vikten av utbildning? För att kunna bygga upp demokratin i Kosovo behövs kunskap, kunskap som eleverna har förvägrats under lång tid.
En av den sorgligaste uppgifterna var att bevittna en begravning av trettio (30) offer från 1999. Ett tusental personer följde offren till den sista vilan. Jag kommer nog aldrig att glömma deras ögon när de passerade förbi den plats där jag stod. Det fanns inget hat utan bara sorg i dessa människors ögon.
Dagarna blir långa och veckorna flyter ihop till en lång period. Det är breven hemifrån och gotlandstidningarna på internet som får mig att se världen utanför Kosovo.
Så jobbar vi med nyheter