Docent Lars Westin
Docent Lars Westin, Hellvi, Gotland, omkom i en trafikolycka den 3 februari 2006. Han blev 71 år och efterlämnar hustrun Britt, deras sex barn och 5 barnbarn. Svensk fiskeriforskning har mist en en av sina mest färgstarka, fantasifulla och dynamiska forskare. Tidigt intresserad av naturen, och särskilt fågel och fisk, tog Lasse studenten som privatist samtidigt som han försörjde sig och sin familj med att köra taxi på nätter och helger. Kurskamrater och lärare vid Stockholms universitet minns honom som ett yrväder, som kom sent till föreläsningarna, deltog kort men intensivt i laborationerna och klarade tentamina med glans. När det blev dags att börja forska var fisk det givna ämnet, där han som inbiten sportfiskare redan hade stor praktisk erfarenhet. Hans forskning präglades av originalitet, uppfinningsrikedom och outtröttlig entusiasm. Doktorsavhandlingen behandlade hornsimpan, en ishavsrelikt i Östersjön och några få, djupa insjöar. Hornsimpans lek sker enligt folktron på julafton. Lasse studerade den på Stockholms universitets fältstation Askölaboratoriet, där han under julhelgen fyllde varje tillgänglig behållare, till och med fotolaboratoriets sköljbänk, med havsvatten och simpor av bägge könen. Första året skedde leken på julafton, nästa år på juldagen! Lars ville se sina forskningsresultat komma till praktisk nytta. Tillsammans med stjärnkrögaren Tore Wretman sökte han i TV lansera simpans grovkorniga rom som delikatess. På intervjuarens lakoniska kommentar: "Ja, den är ju inte vacker!" kom Lasses snabba replik: "Ja visst är den vacker!"
Under Askölaboratoriets 10-åriga "Storprojekt Östersjön" på 1970-talet var Lars Westin fältstationens föreståndare. Hans humor, praktiska läggning och sinne för affärer rönte stora framgångar i spelet om båtresurser, byggnation och forskningsanslag, till båtnad för laboratoriets - och även hans egen - forskning.
Lasse var en i det första dykteamet på Askölaboratoriet. En dykexpedition runt Gotland, där även hans Britt var med, tände en stark gemensam kärlek till denna vackra ö. Familjen Westin köpte en bondgård på norra Gotland, och Lasse flyttade dit sin forskning, först till Slite, och sedan till Ar, där han byggde upp en modern fältstation för fiskforskning, numera en del av Högskolan på Gotland.
På Gotland gav sig Lasse bland annat i kast med det klassiska problemet hur ålen hittar till sitt lekområde i Sargassohavet, genom att i ett gotlandsträsk släppa ut märkta ålyngel, både fångade i Östersjön och importerade från Frankrike. När ålarna väl blev lekmogna och vandrade ut i havet visade återfångsterna att de franska ålarna inte hittade ut ur Östersjön, medan de från Östersjön tydligen lärt sig vägen genom sunden under invandringen. Här startade han också tillsammans med en rad doktorander framgångsrik forskning, om bland annat den svenska flodkräftan, vilket bidragit till att det i dag finns ett 20-tal kräftodlingar på Gotland. Man undersökte havsöringen på Gotland, vilket ledde till omfattande insatser för att skydda och restaurera lekbäckar för öring på Gotland, och visade att torsken runt Gotland anpassat sig för fortplantning i Östersjöns låga salthalt, och därför knappast kan ersättas med invandrande västkusttorsk, om det lokala beståndet skulle helt fiskas bort. Man visade också att det kring Gotland finns två skilda gäddpopulationer, där den ena lyckats anpassa sig för fortplantning i Östersjön, medan den andra måste vandra upp i åarna för att leka i sötvatten, återigen intressanta grundforskningsresultat av klar praktisk betydelse.
Lasse var en aldrig sinande källa till goda ideér, ofta i strid med vedertagna sanningar. Inte sällan var man först skeptisk, för att sedan låta sig övertygas av Lasses argument och entusiasm. Lasse var en mästare på att hitta enkla försök för att testa sina ideér, och var inte rädd att starta undersökningar som gav svar först efter ett decennium eller längre. Och om idén nu inte höll för den vetenskapliga prövningen, kunde Lasse alltid hitta en ny, ofta ännu intressantare förklaring till oväntade resultat.
Långt innan universiteten hade fått samverkan med samhället som en tredje, obetald huvuduppgift, var Lasse djupt engagerad på området. Han kunde tala med fiskare, bönder, forskningsfinansiärer och forskningsadministratörer så att de rycktes med på att förverkliga hans ideér. På Gotland blev Lasse och hans medarbetare en stor tillgång för öns naturvård och folkbildning. Flertalet av hans doktorander verkar ännu på ön.
Lasse hade ännu mängder av uppslag till nya forskningsprojekt, som förhoppningsvis andra kan realisera, om än inte med samma oefterhärmliga stil. Vi kollegor, elever och vänner kommer att sakna Lasses ständiga flöde av heterodoxa idéer, och hans intensiva besök, förebådade av det entusiastiska tillropet: "Tjänare, hur är läget?"
Så jobbar vi med nyheter