HELLVI/LUND När Anders kommer hem till Cristina kommer han oftast inte genom dörren. Istället dyker han upp på laptopens skärm. I snart fem år har de levt i ett förhållande på distans.
Fast egentligen ses de relativt ofta även i det verkliga livet, Cristina Jardim Riberio i Hellvi och hennes Anders Stålring Bernhardsson i Lund. Varannan helg, varje långhelg och förstås om somrarna.
Cristina är verksamhetsledare för Bergmancenter och har just somrarna stinna av jobb. Men, som Anders säger på den där laptop-skärmen.
– Det tar inte precis emot att tillbringa sommaren på Gotland och Fårö.
Vi pratar om distansrelationer i den här intervjun, om vilka förutsättningar de ger och krav de ställer och hur man får vardagen att bli just vardag.
Under hösten publicerades en serie intervjuer om relationer på Du&jag-uppslaget. Nu kommer ytterligare ett par stycken, nästa vecka träffar vi ett par från olika nationer med allt vad det kan föra med sig.
I mars är det fem år sedan Cristina och Anders dök upp för varandra första gången. Det skedde av en slump, precis som så många andra möten som utmynnar i en fast relation.
Jag sitter med Cristina i hennes kök i Hellvi, Anders är uppkopplad på skärmen via skype. Det var också på så sätt de möttes, via nätet.
Anders: Det var stundens ingivelse, jag hade ingen plan att träffa någon, jag gick bara ut på en dejtingsajt och så började vi chatta.
Han sitter i sin lägenhet ett par hundra meter från centralstationen i Lund där han även har dottern Liv, 16, boende varannan vecka.
Ibland fryser bilden, ibland försvinner han iväg från soffan, någon gång tvingas vi ringa upp igen, en digital fnurra på tråden.
Då, i mars 2015, hade han varit separerad i fem år, även Cristina hade en relation bakom sig men inte heller hon hade några tankar på att hitta kärleken där i cyberspace. Det var en kompis som pushade på; ”du kan väl försöka!”.
Och så gick det som det gick.
Med tiden har deras relations byggts starkare och starkare, kanske har den rent av blivit starkare än om de från början träffas i verkliga livet. Så funderar de.
Cristina: I början chattade vi väldigt mycket, och skriver man måste man vara varsam med orden och verkligen tänka efter vad man säger.
Anders håller med och säger att de tidigt fick en bra och djup kontakt, de har samma värderingar, samma intressen.
Från början fanns ett viktigt krav från Cristina för att de över huvud taget skulle komma någon vart alls.
Cristina: Ja, nyckelordet var PJ Harvey.
Artisten PJ Harvey, alltså?
Cristina: Ja, mitt krav var att han måste veta vem PJ Harvey är, man investerar så mycket tid i det här och är han då inte musikintresserad, tänkte jag, så är det ingen idé.
Visste du det? Vem hon är?
Anders: Jag älskar PJ, har haft henne i lurarna sedan 90-talet. ”To bring you my love” var en av mina mest spelade skivor, så länga man spelade fysiska skivor.
Skånska Lund ligger knappast nästgårds till Hellvi, det hade möjligen varit enklare för fortsättningen att träffa någon på platsen där de bor.
Så gick även deras tankar till en början. Men kärleken kom att övervinna avståndet.
Anders: Och det är ändå mindre jobbigt än jag trodde. Alternativet är att inte vara tillsammans alls och så vill vi ju inte ha det.
Det jobbigaste är, säger de båda, att de inte har en vardag tillsammans.
Men det händer att de får en glimt av den, som senast i Hellvi när...
Anders:...vi städade förrådet tillsammans, det var så mysigt, att göra vanliga saker. Det är nog det jag saknar mest av allt.
Det är annars en fälla att gå i, och det hände väl att även de gjorde det till en början. De försökte maxa den tid de var tillsammans med extra god mat och allt möjligt annat vilket gjorde att det efter en tid närmast blev onaturligt.
Med tiden har de landat i att bara vara. De har också sedan länge landat i vetskapen att så här kommer deras förhållande att se ut ytterligare ett antal år.
Cristina: Ingångsvärdet var att ingen av oss kan flytta. Mina barn är här, Anders har sin dotter i Lund. När vi träffades var hon elva, då visste vi att det var minst sju år tills vi skulle kunna bo på samma plats.
Att just de ramarna funnits och finns tror båda varit till godo för relationen.
Cristina: Det vore värre om det hängde på att någon inte ville lämna ett jobb. Nu går det faktiskt inte att flytta, då lever vi efter det.
Jag var 23, hon några år yngre. Jag bodde i Småland, hon i Dalarna, vi åkte det där tåget fram och tillbaka, i veckorna pratade vi i telefon. Det höll ändå i två år, det var en erfarenhet.
Vardagar, ja. Att diska, städa, plocka, tvätta, handla, laga mat, gå på möten, ringa och säga ”jag blir sen i dag”, somna ihop, vakna ihop, dra till jobbet, ”hejdå, ses i kväll”.
Jo, de saknar allt det där. Men ändå har de, tror både Cristina och Anders, mer vardag ihop än många andra par.
Cristina: Jag har aldrig pratat med någon så mycket som jag pratar med Anders.
För så är det, de pratar med varandra jämt, säkert fem, sex timmar om dagen. På jobbet är det fokus, men resten av dagen har de kontakt. De ringer när de vaknar, ringer för att säga godnatt.
Cristina: Vi har varandra i lurarna mest hela tiden, vi pratar mycket men inte hela tiden, vi är tysta tillsammans också, ibland klingar det till, där tar han fram en kastrull eller något, man måste inte kommentera allt.
Ibland ser de en film, isär och tillsammans. De säger ”ett, två, tre, NU” och så trycker de samtidigt på play.
En bidragande orsak till att deras förhållande håller och frodas tror Cristina är att de är lite äldre. De har relationer bakom sig och har lärt sig tålamod och perspektiv av livet som gått.
Cristina: Om det ska funka att leva som vi gör krävs det fullständig öppenhet, så måste det vara.
Hur då?
Anders: Att man säger vad man tycker och känner.
Cristina: Ja, att man skalar bort all bullshit. Det är en relation man verkligen investerar i. Och man måste lita på varandra, det kräver total tillit. När vi bara pratar i telefon, han kan ju vara var som helst.
Så tillit, alltså.
Cristina: Ja, från båda håll, det är viktigt.
Vad saknar ni allra mest från ett bo tillsammans-förhållande?
Anders: Att tjafsa om vilka böcker som ska stå i bokhyllan, att städa förråder, att diska...de fåniga sakerna.
Cristina: Ja, men också att det faktiskt är lättare när man är två, att någon kan vara hemma med barnen, och som senast när jag blev sjuk, då hade jag velat ha dig här. Eller om du är sjuk, att få sköta marktjänsten...det blir mer dynamiskt när man är två.
Men en gång fram i tiden kommer de att leva tillsammans, så är planen. Anders, som arbetar inom data och it-sfären, känner sig redan för på den gotländska arbetsmarknaden. Han har ingen emot att flytta till Gotland, efter 30 år i Skåne, Boråsare som han ursprungligen är.
Och när även Cristina har den möjligheten kanske det bär av någon annanstans. Ännu vet ingen, det ligger i framtiden.
Huvudsaken är att det är jämlikt, att båda ger och tar lika mycket i form av insatser och engagemang.
Finns det någon oro för att en gång flytta ihop, det är ju den här avståndsrelationen som blivit er norm.
Cristina: Nej, inte alls. Vi är väldigt lika som personer, det kommer att funka bra.
Anders: Ja, vi är liknande människotyper, inte de som har mest ordning omkring oss och vi är lika principfasta.
Låter spännande. Berätta.
Cristina: Ja, kring vad som är viktigt i livet, vad som inte kan kompromissas bort. Ideologier, till exempel. Vi pratar mycket om sådant, om politik. Ideologi går alltid före sakpolitik.
Anders: Vi är båda övertygade humanister. Och vi får lov att vara osams.
Och det har de varit, en gång drog en feministdiskussion lite snett. Fast osams, nja. Och arg. Inte. ”Jag var inte arg, jag sade bara vad jag tyckte” som Cristina uttrycker det.
Nej, det är inget klimatanpassat förhållande de är i, det inser de. Flygresorna ger dem ständigt dåligt samvete, liksom de gånger de tar bilen. Och plånboken får också sina hål, men bokar de i god tid är det möjligt att få prisvärda biljetter.
Tvärt om vad jag trodde när jag bokade in den här intervjun tycks de alltså trots allt ha en slags vardag. Till stor del beror det förstås på möjligheterna till kommunikation, att se varandra, höra varandra från morgon till kväll.
Inte som för inte alls särskilt länge sedan, då fanns en fast telefon i varje hushåll.
Men det är ju ändå alldeles speciellt att vara på samma plats, kunna röra vid varandra varje dag.
Så berätta. Hur var det när ni sågs i verkligheten första gången.
Cristina: Vi hade pratat så mycket i telefon att jag faktiskt inte var särskilt nervös när jag väntade där på flyget. När han dök upp log jag så mycket att jag fick ont i skrattmusklerna och så minns jag att han redan på vägen till Hellvi frågade om jag ville fira midsommar med honom på västkusten.
Att ha förhållande på distans, är det något ni kan rekommendera?
Cristina: Ja, inledningsvis...man lär känna varandra väl.
Anders: Jag tycker man ska ha en relation med den man älskar oavsett om det är nära eller på avstånd.