Bengt Olofsson

Plötsligt förändras livet. En nära vän är borta, drabbad av en cancer som utvecklade sig fortare än någon av oss anade.
Det var på 50-talet jag lärde känna Bengt. I en annan tid. Gymnasier, högskolor och jordbrukets rationalisering hade ännu inte rövat bort ungdomen från landsbygden. SLU, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, med avdelningar runt om på ön, blev ett kontaktnät och en viktig del av utbildningen för många i vår generation.
Vi lärde oss om politik, samhällsfunktioner och demokrati, vi spelade teater, roade oss och fick vänner för livet. Bengt blev en av mina. Han blev även min svåger.
Därtill bidrog RLF-ombudsmannen Sune Bolin. 1962 skulle det göras en film om jordbruket på ön, "Gotländsk bonde". Till den behövdes två ungdomar som skulle spela ett par i filmen. Sune valde Bengt från Bringes i Vänge och Gertrud "Ettan" Pettersson från Havor i Hablingbo (min frus syster). Det stod inte länge på förrän de var ett par även på riktigt. Och nog var det ett bra val av huvudrollsinnehavare till en film om gotländskt bondeliv. Under åren som gått har de förvaltat och utvecklat de två släktgårdarna Haltarve i Väte och Bringes i Vänge.
Bengt var mycket allmänt intresserad och kunnig.
När det skulle byggas sommarhus vid stranden i Fröjel bestämde Bengt sig för att det skulle vara ett riktigt bulhus. Han lärde sig och byggde det för egen hand efter alla konstens regler. Trots hans lågmälda framtoning ledde hans kunnande till många förtroendeuppdrag inom jordbruket, kyrkan och hembygdsvården.
Framförallt intresserade sig Bengt för skogen. Han hade omfattande arealer att förvalta vilket blev till glädje för oss i släkten. Sedan 40 år tillbaka har vi varit inbjudna till julgranshuggning hos Bengt och "Ettan".
Från början behövde vi ju inte mer än tre-fyra granar men med åren har barnen bildat familjer och nu är det till och med barnbarn som kräver egen gran.
Tränad som han var på att vandra i skog anförde Bengt glatt den växande skaran av svågrar, svägerskor, barn och barnbarn ut i naturen. För en icke skogstränad Närbo kunde det vara svårt att hänga med. Därför var jag snabb att bestämma mig. Efter 100 meter hade jag oftast hittat en i mitt tycke fullt godtagbar gran, vilket dock i regel underkändes av Bengt varför det kunde bli att hänga med någon kilometer till, ibland i halvmeter djup snö, innan Bengt var tillfreds med de gran-skönheter han skulle skänka oss.
Sedan satt vi där och värmde oss kring brasan i skogen och gladdes åt hur skaran av granletare sakta utökats med åren. Livet förändras - och blir aldrig detsamma mer.
Bengt! Vi saknar dig!
Allan Nilsson